Dagens Nyheter – 12 februari 1868, sida 3

Bref från Diisseldorf. (Till Dagens Nyheter.) De båda härvarande permanenta utställningarne för nyare konst hafva för närvarande utmärkta saker att bjuda på. Så äro här historiska arbeten utställda, till stor nytta för härvarande konstnärer och till heder för de konsthandlare, som veta anskaffa sådana förtjenstfulla arbeten till sina utställningslokaler. Från Mänchen hafva Piloty och Tiersch stora och raskt utförda arbeten, den förre Julius Ciesars mord den sednare Paulus predikar för Athenarne; från Dresden finnes en utmärkt tafla af Scholtz, inköpt af den tyska föreningen för historisk konst och föreställande Wallensteins generaler på gästabud; från Paris finnas många arbeten, bland hvilka ett af Jerome intager främsta rummet. Af Disseldorfer-mästare äro för tillfället blott några representerade. Inom landskapsmåleriet äro Andreas och Oswald Achenbachs tafior de, som tilldraga sig största uppmärksamheten. Bland våra nordiska konstnärer hafva Tidemand, Nordenberg, och Jernberg utställt vackra saker inom genremåleriet och Nordgren, Munthe och Rasnvusen inom landskapsmåleriet, af hvilka arbeten troligtvis de flesta komma att afeå till den utställning som blir anordnad af akademien för de fria konsterna i Stockholm. Att dessa härvarande utställningar verka mycket godt på de yngre krafterna är naturligt, och nästan säkert är att den största och mesta lärdom inhemtas genom den jemförelse, konstnärerna äro härigenom i tillfälle att göra. Som bekant är, eger Dässeldorf icke något museum för äldre konst, och som staden ej erbjuder något af intresse, icke en gång en ordentlig teater, är det ej underligt att konstnärerna här blifva något ensidiga. Friskhet och originalitet fattas. Då någon af konstens större notabiliteter framkommit med en id, omklädes den af andra på mer eller mindre intressant sätt för att icke alldeles vara kopia. De yngre föreställa sig dock att sedan den berömde genremålaren IKnaut återvändt och här bosatt sig, det skall förspörjas mera kraft och energi. Imellertid är det icke utan att konstverksamheten är ganska liflig. Disseldorfermålaren har bland andra dygder förnämligast den, att vara mycket flitig. Om, för Nordbon, Disseldorf som konstort är bra, hvilket dock många gånger betviflats, är det icke mindre bra att Nordbon i Disseldorf får lära sig hushålla, någon bjudning eller att bestå hvarandra, som det heter, kommer lika litet i fråga här som i det öfriga utlandet. — För någon tid sedan inbjödos två svenskar