Dagens Nyheter – 8 februari 1868, sida 2

vänta ännu så länge... Resvagnen kommer icke förrän i afton. Plötsligen, och innan Margareta hann svara ett ord, hördes brådskande steg utanför kojan och galcrslatven, som på befallning af Gontran, höll vakt på något afstånd, kom inspringande och ropade i en ton af förfäran: — Herre... herre... ljudet af galopperande hästar har nått mina öron... Flera ryttare komma skogsvägen ... Fly... Man förföljer er.. Margareta uppgaf ett rop och sprang till ett hörn af kojan, der hon stannade blek och tillintetgjord samt redan troende sig se sin faders sorgsna ansigte i dörren. Herr de Lacy hade förblifvit orörlig; han stod med korslagda armar, besluten att möta den man, som snart skulle komma och af honom återfordra sin dotter, samt säga till honom: — Hon är ren... jag har behandlat henne med all möjlig aktning; men hon tillhör mig, jag vill taga henne till min hustru. Hästarne nalkades, och redan hördes sorlet af röster mellan träden... Snart aftecknade sig en skugga på förstugans vägg. En qvinna inträdde i rummet... Gontran utstötte ett skri och tog ett steg tillbaka. Leona stod framför honom, lugn, kall och med ett föraktfullt löje på sina läppar. Hvad fröken de Pons beträffar, hade hon vid åsynen af denna qvinna, som hon icke kände, och som med en blick tillintetgjorde Gontran, erfarit denna sällsamma och besynnerliga rörelse, hvaraf man fattas vid åsynen af en orm, och hon vände sig ofrivilligt bort. Leona stannade icke vid dörren; hon gick rakt fram till Margareta, utan att bevärdiga herr de Lacy med ett ord, och sade till den unga flickan: — Ni var således okunnig, min fröken, om den snara som min man utlagt för er?