Dagens Nyheter – 8 februari 1868, sida 2

XXVI. Gontran och Margareta hade emellertid tillbragt natten i galerslafvens koja. Gontran hade legat på en bänk i förstugan och :Margareta dvalts i stugans enda kammare. Den unga fiickan hada lidit oerhördt under denna natt. IHon hade icke fått en enda blund i sina ögon. Pen tanke, som i synnerhet förföljde och plågade henne, var den att hon nu befann sig tre mil från fädernehemmet, att hon lemnat detta gamla kära hus, der hon tillbragt sin barndom och ständigt varit följd af sin fars ömma blickar... och att hon icke mera skulle återkomma dit, utan för framtiden irra, som en flykting, kring verlden i saknad af hvarje annat skydd än kärlekens. Herr de Lacy deremot insomnade djupt. Dagens mödor och den uppskakade sinnesförfattning, hvari han befunnit sig, hade nemligen uttröttat honom i högsta grad. Men han hemsöktes af elaka drömmar... Redan var det full dager, då han vaknade. Margareta stod på tröskeln, blek och sorgsen samt betraktande herr de Lacy med en blick af outsäglig kärlek. För henne var han ju för framtiden allt? De båda älskande uppgåfvo samtidigt ett rop och skyndade mot hvarandra. — Åck! utbrast Margareta. Hvilken natt! hvilken ryslig natt! Hon lindade sina armar omkring Gontrans hals och fortfor: — 0! låt oss fly... fly genast... eller ock kommer min kraft att brytas. Jag skall icke ega styrka nog till att aflägsna mig ännu längre från min far, min stackars far... Herr de Lacy höll på att blifva utom sig. — — Det är omöjligt, mumlade han. Vi måste