Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 3

WYredemne. Under förra året utgaf öfverläraren vid gymnastiska central-institutet, d:r T. J. Hartelius, en bok kallad Helsolära, hvilken i fiera afseenden och icke minst för de många menniskovänliga råd och upplysande afhandlingar den innehåller förtjenar mycken uppmärksamhet. Vi taga oss friheten ur närånde arbete meddela följande uppsats: Vrede är för helsan ytterst farlig. Den har många former, såsom missnöje, otålighet, häftighet, öfverilning, våldsamhet, hat, hämd, raseri m. fl., hvilka till graden kunna vexla mycket hos olika personer. Vreden har vanligen blifvit betecknad såsom ett slags vansinne. Den Grekiske poeten Philemon säger: vi äro alla vansinniga, när vi äro stadda i vrede. Horatius kallar vreden en kort galenskap. Aristoteles säger, att det är behofvet att betala det onda, som man gjort oss. Charron betecknar vreden som en vansinnig passion, en väg till vansinne. Att vrede i sin häftigaste form kan framkalla svåra sjukdomar, är temligen bekant. Slaganfall, lamhet, sinnesrubbningar, konvulsioner, missfall, qväfningsanfall, gulsot, diarr m. fl., hafva ofta följt på häftig vrede. Afven om dessa och andra sjukdomsformer ej omedelbart skulle framkallas, så dukar dock en hvar, som beherrskas af denna passion, förr eller sednare under af rubbningar i helsotillståndet. Nervsystemet är utsatt för våldsamma skakningar; detta verkar störelse inom andra Organer och snart är helsan förlorad. Denna passion har ej blott vådliga följder för helsan, den förgiftar familjelifvet, den stör samhällslifvets trefnad, den blir ofta orsaken till förfärliga brott. Charron säger, att vrede förjagar och bannlyser förstånd och omdöme på det den sjelf må bibehålla hela rummet. Är det en vidrig syn, att se en drucken person, så är det hemskt, att se en menniska i vrede, blottad på förnuft, eftertanke och besinning. När vreden bar rasat ut, följer ofta ångern med sina gnagande jerntänder. Anlag till denna sjukdom kan i någon mån ligga uti konstitutionen, såsom det är ett kändt förhållande, att personer med sanguinisk eller nervös kroppskonstitution äro mera fallna för vrede, än personer med lymphatisk kroppskonstitution. Det varma klimatet ger större be nägenhet till vrede, än det kalla. Nordbon är trögare, än sydbon, äfven till vrede och hämnd. Hos den sednare är utbrottet hastigare och häftigare, mindre beräknadt, och förefaller till följe häraf ofta mindre hemskt ock rått, än hos den förra. Qvinnan är mera än mannen öppen för intryck, och drifves lätt till ytterligheter i all-mävhet, så älven till vrede. Jalousiens eldgnista kan uppflamma i glöd, och vreden hos henne kan explodera. i den förfärligaste hämnd. Vissa yrken torde äfven hafva inflytande, mera än andra, så vidlåder ofta vildh2t sjömän, soldater, slagtare, så få ofta afunden och hatet insteg hos litteratörer och artister. I ungdomsåren är väl lynnet vanligen häftigast, och afsvalnar under ålderdomen, ifall den häftiga uppnår en sådan. Huru förekomma, huru hämma denna för helsan och ett lyckligt lif så farliga fiende? Skall den förekommas, måste det redan ske i barndomen. Om de goda anlagen tillbörligen utvecklas, så förgäfvas väl i allmänhet de dåliga, men vanarter af ena eller andra slaget måste, så snart de visa sig, med förstånd undertryckas. Ytterligheterna af stränghet och flathet äro lika olämpliga. Det är väl en åsigt, att barnet skall