Dagens Nyheter – 6 februari 1868, sida 3

ring mycket, så länge lyckan följer den i spåren; men då lyckan vänder sig, blir man minäre efterlåten; då regeringen lider nederlag och då man ser svarta punkter på horizonten, då blir folket otåligt. Landet är icke otacksamt, men det är icke fullt tillfreds med det sätt, på hvilket dess angelägenheter skötas; folket vill sjelft. deltaga i deras behandling och vaka öfver dem. Rätta medlet härtill är tryckfriheten. Under mötet den 30 januari talade hr Thiers i samma syftning som Eugene Pelletan och Jules Simon, ehuru med mera måtta. Hans föredrag varade i tre timmar. Det upplysta Frankrike, yttrade ban, fordrar tryckfrihet, och regeringen vågar derför icke heller lägga sig deremot, till och med om den hade lust dertill. (Stark rörelse i kammaren.) Pressen är en absolut nödvändighet,, emedan enhvar vill hafva sitt tidningsblad för att få veta hvad som händer och sker. Till och med de deputerade vilja veta hvad man tänker om dem. Det är omöjligt att upprätthålla det närvarande tvångssystemet med alla dess inskränkningar. Pressen är nationens röst! Thiers slutade på samma sätt som Latour Dumoulin. Alla regeringar, yttrade han, som i Frankrike följt på hvarandra, hafva i det afgörande ögonblicket kunnat göra de medgifvanden, som varit af nöden, men de hafva icke begagnat detta ögonblick. Kejsardömet har au kommnut till ett sådant afgörande ögonblick, och historien afvaktar med skärpt biick hvad som kommer att ske. Måtte kejsardömet icke låta detta ögonblick hängå obegagnadt! Thiers tal åstadkom så stor rörelse i kammaren, att fiera minuter förgingo innan inrikesministern Pinard kunde erhålla ordet. Pinard medgaf att pressen var en i Frankrike acklimatiserad makt, men anhöll att man ieke borde glömma att regeringen stod midt emellan pressens båda sidor: den goda och den onda. Då pressen for ögonblicket åsyftade en häftig opposition, var det regeringens pligt att organisera ett försvarssystem. Den nya lagen var human i afseende på straffen, men skarp och uppmärksam i preventivt hänseende; den var en tillämpning af den bekanta kejserliga skrifvelsen af den 19 januari 1867 (med löfte om flerehanda friheter) och hade till ändamål att bringa regeringens sjelfbevarelsepligt i harmoni med folkets naturliga sträfvan efter framåtskridande. — Under sammankomsten den 31 januari talade Jules Favre. Han ville rösta för vissa liberala bestämmelser i lagen, men motsatte sig andra. Det betryck, hvari den franska pressen befunnit sig sedan år 1852, hade skadat Frankrike både i dess inre och yttre förhållanden; det hade, bland annat, varit medverkande dertill, att Frankrike år 1866 spelade endast en underordnad roll; det hade också bidragit till den allmänna stillheten i affärslifvet och till den rådande ovissheten. Efter Jules Favre tog Cassagnac ordet, för att föreslå regeringen att den måtte dtertaga lagförslaget, hvilket dock inrikesministern förklarade att regeringen icke skulle göra.