Dagens Nyheter – 3 februari 1868, sida 1

l Eiksdagen. Rådman Björck — den förnämste medlemmen af det gammal-liberala partiet — har vid denna riksdag för andra gången väckt motion om åtgärders vidtagande till besparing i utgifterne för den civila administrationen. I denna motio: är, bland annat, föreslaget den kollegiala förvaltningens upphörande och många pu sjelfständiga verks ställande under departementscheferne. Om förslaget vinner framgång, bortfalla fler presidentbefattningar, och åtskilliga chefsembete: skola lida förminskning i rang och makt. Sådant kan icke vara angenämt för den första kammaren, bland hvars ledamöter många innehafys sådane platser som hemfalla under motionen. Derföre hände ock, att rär i första kammaren föredrogs andra kammarens inbjudning till den första att välja ledamöter i ett särskilt utskott för den vådliga motionens behandling, satte sig åtskilliga talare deremot. Naturligtvis sade de icke att de gjorde det af afvoghe: mot förslaget, utan de funno formella hinde: mot tillsättande af ett särskilt utskott. Hr Henning Hamilton, Nordström och Eric Sparr: (samt äfven professor Rydin) voro desse motståndare till det särskilta utskottet. Hr Eric Sparre var icke den minst ifrige bland dem. Han hade ingenting mot en reform af förvaltningen, ledande till besparing, han är tvärtom en vän deraf, försäkrade han; men det är med hr Eric Sparre och reformer merändels såsom med Marcolfus och det träd, han sjelf utverka: sig tillstånd att utvälja såsom passande att hängas uti: han fann aldrig det rätta. Hvad hi Eric Sparre beträffade, så fann han nu hinder för det särskilta utskottets tillsättande i grundlagensbud —i denna grundlag, från hvilken hr Sparre ej kunde medgifva något enda afsteg, ty vid grundlagen upphör alit ackorderande — man måste följa den blindt och orubbligt. Och han tillade med sin kända pathos: grundlagen fordrar uppmärksamhet framför allt annat, och i den punkter prutar jag inte ett öre. (I förbigående sagdt hade hr Sparre dagen förut i handling visat sig hysa helt annan åsigt om ei representants pligt att blindtoch orubbligt följa grundlagen, ty då hade han sjelf i sitt utfall mot tidningarne brutit mot Regeringsformens 90 8, som stadgar att under riksdagens, dess kamrars eller utskotts öfverläggningar och pröfningar må icke — — — komma fråga om — — — enskilda medborgares och korporationers förhållanden). I trots af hrr Hamilton, Nordström och Sparre beslöt första kammaren med en icke stor pluralitet att deltaga i tillsättande af ett särskilt utskott. Förliden lördag blef detta utskott valdt. Till ledamöter utsågos: Hrr C. G. Mörner (93), Ch. Em. Pijer (81), Ludviz Almqvist (79). fenving Hamilton (73), Rydiv (78), Nordenfslkx (64) och L. Nordenfelt (40) samt till suppleanter: hrr Carlheim-Gyllenzköld (56), Holmberg (53) och Ebrensvärd (48). När utgången af valet var tillkännagifvet, uppstod hr Henning Hamilton och redogjorde för sin åsigt om den absoluta och den konstitutionella regeringens förhållande till embetsverken, och om den Björekska motionens förhållande dertill. Han ansåg hr Björeks förslag höra till den absoluta monarkien, men icke till den konstitutionella, emedan den vill gifva regeringen ett oinskränkt välde öfver förvaltningen. Och som hr Hamilton icke vill medverka till ett sådant ändamål, utan, om han blefve ledamot af det särskilta utskottet, skulle motverka motionens framgång, hvilket väl icke vore de väljandes mening, så afsade han sig det honom lemnade förtroendet. (Man inser att det icke kunde vara rätt behagligt för hr Henning Hamilton, som gör opposition mot den nuvarande regeringen, derför att den är liberal, att nödgas i ett utskott motarbeta en af folket högt önskad reform och derigenom göra sig omöjlig för framtiden.) Hr C. G. Mörner erinrade härefter att han förut uttalat sig mot hr Björeks motion och hade derför med förundran erfarit att kammaren invalt honom i utskottet för dess behandling. Han afsade sig också platsen. NG ST