Dagens Nyheter – 3 februari 1868, sida 1

beredde sig efter intagen frukost att anträda färden till ätten Flars gamla stamgods. Likasom alla kortsynta fäder, var herr de Pons fallen för att misstänka faran, der hon icke fanns, under det han alldeles blundade för den verkliga faran. Han inbillade sig att hans systerson, hvilkens ädelmodiga beteende, då fråga uppstod om Margaretas förening med markisen, han icke kunde begripa, så mycket som möjligt borde afhållas från den unga flickans närhet. Deremot tyckte han ieke alls illa vara att Gontran uppvaktade henne. När Margareta vid affärden tillkännagaf sin önskan att rida i stället för att åka och frågade sin kusin, om han ville åtfölja henne, var det också med synnerlig ifver herr de Pons skyndade sig att svara: — MWAsti skall åka med mig i giggen. Jag vill att ban skall köra min nya engelska häst, som är alltför yster, för att jag skulle våga åtaga mig att sköta honom på egen hand... Men om herr de Lacy vill vara så god och göra min dotter sällskap... Och han vände sig härvid med ett vänligt leende till Gontran, ntan att märka den rodnad, som uppsteg på Margaretas kinder. Ingen gladdes mera öfver denna anordning än just chevaliern. Tvenne vägar ledde till Montgory; den ena gick utefter stranden och var temligen jemn så att man kunde färdas derå i åkdon; den andra åter var en skogsstig, mycket mera pittoresk men alldeles olämplig för åkande. Margareta valde denna sednare väg, men hennes far och chevaliern, som icke hade tillfälle till något val, måste hålla till godo med den förra. Då herr de Lacey steg till häst för att åtfölja den unga flickan, erfor han denna, så att säga, obestämda fruktan, som bemäktigar sig menniskor, hvilka försöka att strida mot sina