Dagens Nyheter – 1 februari 1868, sida 2

och finkänsla! Föreställ dig... Ack! jag är så bedröfvad, så. förvirrad att jag icke vet hvar jag skall börja... Jo, kan du tänka att han straxt låtsades göra mig sin eour? Jag trodde att han var kär i mig från första stunden han såg mig. Han betraktade mig så ofta förstulet, han suckade... När jag upplyftade mina ögon, märkte jag att han spratt till och blef förlägen... Jag hade goda skäl att inbilla mig det han älskade mig med passsion. Qvinnorna äro tokiga, min bästa Octavia, om de någonsin tro på männens kärlek. Då jag såg honom vara sorgsen och melankolisk, tyckte jag synd om honom och jag sade till mig sjelf: — Stackars gosse, han är förälskad i mig, och det smärtar honom att tänka, det jag skall gifta mig med markisen... Och jag började tycka alltmera synd om honom, min kära vän, så att mitt hjerta blef beklämdt, och jag lydde en inre röst, som manade mig att uppmuntra honom med blickar — milda, ljufva blickar... Så enfaldig jag var! Då han kände att kärleken höll på att få för mycken makt öfver honom, fattade han sitt parti och började kämpa mot densamma med den mest heroiska kraft. Han måtte ha lyckats i sitt bemödande; ty han har blifvit kall och likgiltig... Och nu, ser du, vill jag bestämdt hämnas! Jag vill förödmjuka, plåga honom... Jag har lust att påskynda mitt giftermål, så att han får vara med på bröllopet... Jag skall emellertid göra allt för att pina honom. Herr de Montgory hade bjudit oss alla till middag om torsdag på sitt slott, på värt slott skulle jag ha sagt, om jag icke varit så uppretad. Herr de Lacy kommer med dit... Jag skall kokettera mycket, mycket för min är en hycklare, en barbar, en man utan hjerta