Dagens Nyheter – 1 februari 1868, sida 2

2 1 Hans adroör rinler Yvasa-DIiod och SKugge nung blir han ej. Af hufvudmannen för det proriska adelspartiet rikskansleren Svante Bjel, eggas emellertid hertigen till att fatta det beit att göra anspråk på kronan, och detta uppvaknde ur dvalan åstadkommes, sedan alla andra meI visat sig fruktlösa, genom ett hot om att partiet est skulle erbjuda kronan åt Sigismunds son adislaus. Med saknad, och redan ångrande t löfte, lemnar Johan sitt lugna Stegeborg, r att vid farbroderns hof bevaka sina intresn vid dennes snart väntade frånfälle. Konungen, sextioårig, har nemligen redan träfts tvenne gånger af slag och hans kroppskrafr äro brutna; så ock, ehuru i mindre mån, älens, ty ännu brusar stundom det heta Wasajodet upp och ännu kan han svänga hammaren ch dundra såsom fordom, men den alltid missbjda, men förr kufvade, adeln har doek vuxit onom öfver hufvudet, det känner och inser han. Andra akten låter oss blicka in i de förrädika rådsherrarnes planer, hvilka motvägas af en genomsvenske riksamiralen Axel Ryning och en i rådskammaren nu för första gången inträande Axel Oxenstjerna. Vidare skildras följerna at ett uppträdeirådskammaren — konunsens vilda uppbrusning och den sedermera geiom barnens (Gustaf Adolfs och Marias) bemeding åvägabragdta försoningen mellan konungen ch den förorättade och hardt när nedhuggne Srister Some. Hertigen ankommer emellertid till hofvet och lir vid: första anblicken förälskad i sitt syskonbarn, kung Carls dotter, Maria. Som ett giftermål emellan dessa båda dock skulle allt för mycket korsa herrarnes planer, ty systerns nan kan ju ej blifva farlig för brodrens krona, framställer (3:dje akten) den slipade rikskansleren, — i och för dennes egna syften, omedvetet understödd af Erik Göransson — förhållandena i en sådan dager, att hertig Johan tror sig hafva fallit i en af konungen för honom utlagd snara: han intalas nemligen att konungen befallt sin dotter att Iåtsa besvara hertigens kärlek, endast för att förmå honom afstå från kronan. Harmen häröfver ger den svage Johan kraft att förolämpa konungen i hofvets närvaro och att återfordra kronan, såsom en honom frånstulen egendom. Johan är nära att falla offer för sin djerfhet, men räddas dels af Gustaf Adolf, dels derigenom att konungen, vid åsynen af Sten Baner (hertigens vapensven och son till den af Carl afrättade Ban6r), som ställer sig på sin herres sida, blir så upprörd — att han svimmar. — Ålderdomen, svagheten, samvetsqvalen, ett järtecken på himmelen, erkebiskopens (Petrus Kenicius) öfvertalningsförmåga i förening, göra att konungen efter en hård, inre strid (4:de akten) besluter att utnämna Johan till sin efterträdare och att göra Gustaf Adolf till storfurste i Ryssland. Kommer så underrättelsen om Krister Somes förräderi i Kalmar och danskarnes infall; Gustaf Adolf ;kyndar till fäderneslandets räddning — hertig Johan, som saknar sin Maria i hofkretsen, utropar Hvad bryr jag mig om fall, förräderi och nesa! Hon synes ej, och det är nog för mig! Fullt medveten om det ofördelaktiga intryck, den nyutnämnde tronföljarens passivitet vid detta tillfällo måste väcka, utbrister han: Der föll den af, min gyldne hufvudbonad. Konungen ser emellertid i denna underrättelse ett af försynen anvisadt medel att kunna bibehålla kronan åt sin son (5:te akten), och samma underrättelse gör, såsom nyss nämndes, att hertig Johan, som nu upptäcker att Marias kärlek är verklig, frivilligt afsäger sig alla anspråk på kronan till förmån för Gustaf Adolf, och med Maria till maka drager sig tillbaka till sitt kära Stegeborg. I skådespelet finnas sålunda tvenne elementer sammanväfda: ett politiskt och ett romantiskt, och de skuggor, hvilka alltid komma att hvila öfver Carls blodiga och stränga regemente förmildras derigenom att författaren låter den ungt Gustaf Adolf, ehuru blott såsom biperson, vid flere tillfällen ingripa i handlingen på ett sätt som ovilkorligen leder åskådarens tankar på hans blifvande storhet och den lysande period, som Sverge skulle gå till mötes. . Hvad utförandet beträffar, är det på de flesta händer utmärkt, på alla godt. Hr Dallqvist åter gifver mästerligt Carl IX såsom en konung, visserligen genom sjukdom, årens och kronans tyngd försvagad och förändrad, men dock ännu en konung med hvilken ej var att leka. Hr Swartz, såson hertig Johan, svag och vankelmodig, stundon uppbrusande och endast under dessa ögonblicl i stånd att lägga någon inre kraft i dagen, fira i denna rol en ny triumf och ger en helgjute; och originel bild af författarens hertig Johan Det är endast i vissa ögonblick, isynnerhet di rolen tager ett forceradt användande af röste 1 i anspråk, vid utbrotten af häftigare vrede elle FST SR EE IRS TREA fasa VTT SISTA blifvande man, och Gontran — han skall sön derslitas af svartsjukans qval!