Dagens Nyheter – 1 februari 1868, sida 2

ill Stockholm med last af stenkol. Om bosättingen, som bestod af 9 man, saknas hvarje unerrättelse, så att den tyvärr måste antagas afva omkommit. (D. A.) mödsfett. Litteratören I. E. Löfgren, selan något mer än två år hufvudredaktör för Gotands läns nyaste Tidning, afted den 18 jan. på I gendomen Strands på Gotland, nära 25 år gamnal. — Kyrkoherden i Grefsbäcks och Breviks församlingar af Skara stitt, J. B. Forssblad, afled len 28 jan., nära 79 år gammal. I i 1 I i I På anmodan införes nedanstående uppmaning: Ena af hufvudstydens handiverkare, i ekonomiskt hänseende troligtvis bland de mest beklagansvärda, bar nu slutat sitt jordiska lidande, förl. gårdag den 30 jan. 1868, men han efterlemnar hustru, jemte 5 barn, hvaraf 4 hemmivarande, i det mest bedröfliga tillstånd. Den aflidne var pernokmakaremästaren Johan Nyström, som dref sin obetydliga röreise utan biträde i huset AZ 3 Stora Gråmunkegränd. Stockholms befolknings aldrig tröttnande menniskovänlighet, torde äfven här henäget visa sig. Enkanträtfar 4 trappor upp Af 4 Stora Gråmuniegräud, längst ia i gången i obetald hbyresloka!, bestående af ett rum, utan resurser hvarken till beklädnad eller begrafvingsnhjelp. Stockholm den 31 jan. 1868. AD. FB. FRYKBLAD. M. J. ELIASSON. Ordningeman i 25:te distr. Oråningsman i 7:de distr. A. ROSENGREN. Teater och musik Wasa-arfvet, historiskt skådespel i 5 akter af Frans Hedberg. I ett land, hvars historia är så rik på ärofulla minnen, på ädla, upphöjda gestalter, på hjeltar och statsmän, är det helt naturligt att folket med djupt intresse omfattar det historiska skådespelet, i hvilket dessa gestalter från hänsvunna dagar, dem vi från barndomen lärt oss att älska och beundra, hata eller beklaga, frammanas ur sina grafvar, för att på scenen för oss framställas såsom handlande personer. Och ehuru mycket i vår historia ännu återstår att behandla — få länders erbjuder ett rikare materiel — såväli det romantiskt-historiska, som det rent historiska dramats form, äro vi nog lyckliga att redan ega en värderik skatt af fosterländskt-dramatiska arbeten, på hvilka författarenamn, sådana som Tredje Gustafs, Börjessons, Beskows och Blanches borga för ämnets värdiga behandling. Men äfven den yngre generationen af våra dramatiska författare har lemnat bidrag till denna skatt, och Hedbergs Bröllopet på Ulfåsa och Dagen gryr, synnerligen den förstnämnda, hafva värdigt slutit sig till denna rad af skådespel, hvilka finna genklang och sympati hos hvarje svensk. Det var derför naturligt att man med mer än vanligt intresse motsåg uppförandet af ett nytt historiskt skådespel, af en författare, som redan visat sig vara det höga ämnet vuxen. Såsom vi redan omtalat, utföll den första representationen af Wasa-arfvet så, att stycket rönte ett ganska varmt emottagande från publikens sida — ett mottagande, som dock, enligt vår uppfattning, lika mycket, om ej mer, gällde de i detsamma uppträdande artisterna, hvilka samtlige deri häfda sitt gamla anseende. Ty att Wasa-arfvet i-anläggning,karaktersteckning och dramatisk formfulländning är åtminstone Bröllopet på Ulfåsa underlägset, derom torde ej vara mer än en mening, ehuruväl, det måste erkännas, många vackra och anslående scene! förekomma, språket mångenstädes är kärna I EE MW OP KH RO RR I fullt och vackert, — stundom kanske alltfö: , I kärnfullt —— och, framförallt, det hela lif a I vas af samma fosterländska anda, som mar r alltid finner starkt utpräglad i hr Hedberg: arbeten. Tidpunkten för handlingen i Wasa-arfvet (Sverges konungakrona) är slutet af Niond Carls regering och innehållet rör sig hufvud sakligen om, huruvida detta arf skall tillfall konung Carls son, den sjuttonårige Gustaf Adolj eller hans brorson, den aflidne konung Johan karakterssvage son, hertig Johan. Skådeplatse för händelserna är i första akten Stegeborg slott, hertig Johans förläning och vistelseor å och i de fyra följande Stockholms slott. I iörst mn I akten framställes för oss den all inre kraft sak ;I nande, svage och svärmiske, men gode och äd!l hertig Johan, medveten om sin rätt till krona: men ock om — och beklagande — bristen p den inre kraft, som fordras för att nå den oc vn Att höna dan ocå cm an bansumnmnsa häfta. ty ä: ve kt uj pr mm — rn Et Fy