Dagens Nyheter – 1 februari 1868, sida 2

herravälde öfver sig sjelf för att icke öfverträda konvenansens bud. Men under det hans språk var lugnt och vördnadsfullt, talade hans ögon om kärlek, och då han fick höra mitt namn samt blef underrättad om -att han skulle komma att lefva under samma tak som jag, såg jag tydligen att han blef glad. Min kusin hade svårt att dölja sin harm, hvilket fröjdade mig obeskrifligt. Och nu, min snälla Octavia, du som är en gilt qvinna, säg mig om det är något ondt uti att med en eller annan blick uppmuntra min älskling. Jag tror att jag tycker rätt mycket om honom; men alltid blir det väl god tid till att släcka denna låga, ifall det behöfs? En enda omständighet oroar mig. Tänk om jag, då jag väl en gång blifvit markisinna de Montgory; skulle ångra det steg jag tagit! ... Om jag skulle komma ihåg min sköne Gontran, och fortfara att älska honom!... Gif mig ett råd, beder Din vän Margareta. Detta bref afsändes till fru de Lerme ungefär tre dagar, innan chevalier VAsti skref till öfversten. Tre dagar sednare aflät fröken de Pons en ny skrifvelse till sin väninna. Denna lydde sålunda : Min bästa Octavia. Det är verkligen i högsta grad förargligt att posten skall gå så sällan och så långsamt. Om jag erhållit svar från dig, skulle jag kanske vara lugnare, d. v. s. mindre förtörnad. Ja, min vän, jag är förtörnad, till ytterlighet uppretad! Jag dör af harm, jag rasar, och om a förhållande får fortftara, blir jag bestämdt tokig. Herr de Lacy är ieke en menniska, han är ett vidunder! Han liknar ej andra ädlingar, han