Dagens Nyheter – 30 januari 1868, sida 3

Fröken de Pons tycktes icke alls fästa sig vid att han använde tilltalsordet 27, utan lutade hakan mot sin lilla täcka hand och afvaktade hvad han vidare skulle säga. — Tycker ni att jag är mycket gammal? frågade markisen, i det han gaf den unga flickan ett ögonkast, som skulle ha anstått en tjugufemårig löjtnant. — Nej, visst ieke, svarade Margareta, med låtsad naivetet. — Jag skulle vilja gifta mig... — Huru! Detta utrop öfrvertygade herr de Montgory om att hon ännu ingenting anade. — Vill ni gifta er? fortfor hon. Men — hvarför blir jag så förvånad deröfver? Ingenting är ju i sjelfva verket mera naturligt. Markisen spratt till vid dessa ord. Han fann fröken de Pons mera förtjusande än någonsin, — Ty, tillade hon, ni bör ha bra tråkigt i ensamheten på ert stora slott, tycker jag. — Ah! jag leds till döds, sade gubben. Men jag är mellan sextio och sjuttio år och, ehuru jag har trehundratusen franes i ränta samt mitt namn är ett bland de ädlaste i Frankrike och vunnit ännu mera anseende genom de höga KR jag beklädt... hvem vet om en ung am Den gamle gjorde ett uppehåll i sitt tal; fröken de Pons iakttog tystnad. Hon hade genast gissat, att herr de Montgory, om han allvarsamt var betänkt på att gifta sig, icke skulle välja någon annan till sin maka än just henne sjelf. Och med denna egendomliga fattning, som man ofta finner hos qvirnor i de vigtigaste stunderna af deras lif, ställde denna nittonåriga flicka till sig sjelf en fråga, om hon skulle svara ja eller nej på markisens frieri, och allt under det hon låtsade