Dagens Nyheter – 29 januari 1868, sida 2

Hr grefven blef nemligen, då han skulle örja ett anförande angående förändring af rellanrikslagen, så betagem af vrede öfver e svenska och norska tidningarae att han, tfor mot dem i ordalag, påminnande om Barkarby hållstuga, som för ett tjugutal r sedan af liknande anledning ofta var Med en eld, ännu mera flammande än den aan är van att finna i grefve Sparres riksdagsal, förklarade han att man icke kan bringa stad någon billig öfrererenskommelse med worrmännea. Ty huru skulle detta ske? rågade han. Genom ett unionsparlament. Men ett sådant vilja Norrmännen icke hafra, medan de äro fåtaligare. Genora regerinsen? Men svenska och norska regeringen förmår intet. Och hvilken är skulden härLill? Jo, den usla pressen. Och om norrmännen säga att deras press är usel, hvad, mine herrar! — fortfor talaren med ursinnig tom och ursinniga åtbörder — hvad skola då vi säga om vår press, den uslaste af alla! Icke längre sedan än mågra dagar beljög den mig — I veten det alla. Och hvad är det väl för em press? Den mest spridda af desse tidmingar, den som går i 15—16,000 exemplar, Fäderneslandet, är en skandaltidning, hvars utgifvare, mureriarbetaren Dalhammar, enligt kontrakt har vissa riksdaler för hvar dag han för tidningen sitter i fängelse. — I kännen det alla, mina herrar!) En annan tidning, som enligt hvad den sjelf uppger, är dermäst mest spridd — det är en Stockholmstidning — Dageas Nyheter tror jag den heter — utgifves af en cessionamt. Han köpte af mig det tryekeri, hvarmed han började sin verksamhet, men jag har ännu icke fått en skilling betaldt för det. En annar tidning, Aftonbladet, som går mycket i Norge, mer än I tron, mine herrar, ljuger för att der vinna prexumeranter. Och slutligen en fjerde tidning (Allehanda), som skrifver mot den nyssnämnda, — den anser sig derför af ren ilska böra skrifva mot Norge.) I denna ton fortgick det en lång stund. Första kammaren gapskrattade i början åt tidningshatarens hysteriska häftighet. När hr grefven hann till den fullkomligt skandalmessiga delen af sitt tal — hvilket han, vänd åt referenterna, uppmanade dem att meddela allmänheten, om de kunde skrifva. sanning — tystrade kammarens skratt och en och annanledamot sökte stäfja det besinningslösa utbrottet. Men det lyckades icke; ursinnet fortfor; och sedan friherre A. C. Raab gifvit hr grefven en admonition i anledning af hans häftiga uttryck, — uttryck, som skulle skada kammaren, men icke tidningarne — for han åter upp och svarade: Säg mig ett enda uttryck, som varit opasgande; men att komma med tomma fraser är icke värdt! Hvarpå den ädle grefven begagnade ordet, som talmannen hade lemnat honom, till att omtala det han i 32 år varit förföljd af tidningarne, eller sedan han var 19 år, då man redan efter hans examen sade om honom (om vi rätt fattade meningen) att han icke med lofliga medel erhållit sina höga betyg. Man hade .utmålat honom så, att när han för icke länge sedan kommit i Norge tillsammans med Norrmän hade desse sagt: ja men ni är ju ändå en resonnabel karl. Vi hade trott att ni var ett odjur, ett monster. Hr grefven slutade med följande mustiga ord: tro inte på hvad dessa tidningar berätta; I det är lögn nästan hvart ord de säga; de innehålla icke annat än förfalskade, diktade och vrängda framställningar. Vi i vår ordning, och med så upphöjdt föredöme, tillämpa dessa samma ord på grefve Eric Sparres yttrande om Dagens Nyheters utgifvare. Dagens Nyheters utgifvare har, i följd af stora förluster på andra, gjort cession, men han har förnöjt sina fordringsegare. Vi hem: ) Månne alla första kammarens ledamöter är lika bevandrade i Fäderneslandets historia so grefve Sparre? ) Så, ungefär, återger Dagligt Allehanda sjei i går grefve Sparres yttrande om detsamma. ATT TREE VR Sr RT NE NGA ENTRIES