Dagens Nyheter – 29 januari 1868, sida 2

ett jakande svar, lyftade den gamle Franken sitt af stolthet gnistrande öga mot höjden och utropade: — Frukta ingenting; namnet Flars skall ej dö! Men nästan i samma ögonbliek chevalier dAsti, betäckt af dam, beträdde det gamla Montgeryska feodalslottets borggård och, sedan han åtföljt markisen till dennes samtalsrum, der han på sitt sätt — ty läsaren torde hafva anmärkt det osanna i hans berättelse — underrättade honom om baron de Ruvignyg tragiska slut, rullade en jagtvagn, förspänd med två eldiga hästar i snabb fart på vägen, som går längs efter floden mellan Portes och det Flarska slottet. Vagnen kördes af en mån, som tycktes vara omkring femtio år och hvilkens toalett — han bar jagtdrägt — vittnade om att han var en i orten bosatt engelsman. Oaktadt det gråsprängda håret såg han ganska stark och frisk ut; det kunde lätt märkas att det rörliga lifvet på landsbygden gjorde honom godt. Ett dussin jagthundar voro instufvade i en afdelning af vagnen, och efter denna red en jagtbetjent, hållande vid betslet ett eldigt sto. Den gamle adelsmannen piskade med kraftig hand hästarne, och inom mindre än en timma var han framme vid en öppen plats i den skog, som sträcker sig utom Yonne-elfren och som vunnit ryktbarhet för sin rikedom på villebråd. Nu lät adelsmannen sin vagn stanna och utbrast, i det han lemnade tömmarne åt betjenten: — Jag tyckes vara den förste vid mötesplatsen; det är ganska besynnerligt, ty den öfverenskomna timman är långt för detta slagen. Han rådfrågade sitt ur. — Elfva, sade han, och vi skulle träffas här