Dagens Nyheter – 29 januari 1868, sida 2

och säg till honem: Ruvigny är död, Montgory har inga barn; skall väl nämnet Flars dö ut? Chevaliern: teg och betraktade markisen. Liksom den gigantiska eken, hvars rötter vattenfloden undergräft, ännu några ögonblick står upprätt med darrande krona, innan den störtar till marken, på samma sätt vacklade herr Flars de Montgory ett ögonblick, och chevaliern blef vittne till hans förskräckliga sorg, som ieke var af sådan beskaffenhet att den gaf sig luft i tårar. Om generalen efterlemnat en son, skulle herr de Montgory just icke sörjt denna kusin, som i hans ögon vanslägtats; men generalen dog utan barn. Markisen våeklade, derefter sjönk kan med ett häftigt skri till golfvet. Han reste sig sedan upp och började läsa böner. Länge förblef markisen med hopknäppta händer i sin knäböjande ställning; hans ögon voro fästade på de å rummets väggar hängande, i svarta cekramar infattade familjeporträtterna. Han förglömde chevaliern, verlden, allt, för att endast minnas cen sak, den förskräekliga och dödande tanken: hans ätt skulle utslockaa! Orörlig oeh knäböjande, syntes den gamle Franken under en lång stund vara fördjupad i öfverläggning med dessa gamla familjeporträtter. Slutligen steg han upp och utropade: — Min Gad! du, som mina fäder hafva tjenat, du, för hvilken stamfadren till min ätt under korstågen giek att offra sitt lif, vill du ej göra ett underverk och tillstädjer du ej, att den siste markisen Flars, denne gubbe som nu står helt nära grafvens brädd utan att ega någon afkomling, gifter sig innan han dör? Oeh vill du ej förunna honom en son, ett barn, hyvilket, liksom han, skall bära namnet Flars? Liksom om en hemlig röst, ropande ifrån himmelen eller ur fädernas öppnade graf, en profetisk och högtidlig stämma, gifvit honom