Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 2

irländska?) originalet: Arrah na pague. Mui iken arrangerad af H. Berens. Dekorationer ) I f F. Ahlgrensson. Maskineriet af S. M. Malmerg. — gick sentomsider i förrgår öfver sceen — för att icke säga: åkte, ty till de yttre ffekterna i detta, åtminstone ilördags öfver höfan långt utdragna stycke, och på hvilka effekter ; isserligen detsammas högst tvifvelaktiga framI ång beror, hör äfven en postskjutsvagn med thy tföljande, förspänd lefvande häst. Pjesen eger ill sitt skaplynne starkt syskontycke med den rån Manedge-teatern i fjor bekanta Colleen Bawn — båda spela också i Irland, och lära ifven, efter hvad vi hört uppgifvas, hafva samma örfattare. Handlingen är i korthet denna: Daniel MacCoum, irländsk ädling, har blifvit landsförvisad, hans gods konfiskerade och ett pris af 500 pund satt på hans hufvud. Detta oaktadt, har han återvändt till sitt fädernesland och döljes af Nora Streny, en ung flicka, hvilken är honom mycket tillgifven. Nora är förlofvad med en ung postförare, vid namn Johuny. Denne låter på en af sina postresor en lägre tjensteman i staten, ett slags uppbördsman till yrket och skurk till naturen, åka med sig. Uppbördsmannen, som just varit och uppburit pengar vid MacCoums egendom, hinner knappast skilja sig från Johnny, förrän han blir öfverfallen af Mac-Coum sjelf, som lurat på honom, och frånröfvad hela penningsumman. En del af dessa penningar ger han som bröllopsgålva åt Nora, kvilken visar dem för Morgan (uppbördsmannen), som förföljer henne med giftermålsanbud. Han känner igen de penningar, som blifvit honom frånstulna, angifver saken hos den engelska majoren, och på Johnnys och Noras bröllopsqväll anställas hos dem en undersökning, hvarvid Nora genast lemnar fram summan, men nekar att göra reda för åtkomsten. Då hon skall fängslas, störtar Joanny ifram och angifver sig som tjufven, han slås i jern, bortföres och blir derefter dömd till döden. Kring denna kärna har författaren bildat ett mångfärgadt skal och, lyckats gifva publiken en ganska hård nöt att bita på. Flera både väl tänkta och sannt tecknade scener förekommo visserligen, men författaren har uppenbarligen haft sina tankar alltför mycket fästade på de öfversta radernas publik, då han skrifvit sitt opus. Knalleffekter, af hvilka några stå på gränsen af det vidriga, förekomma alltför ofta och minska intresset. Dessutom har pjesen nog stark lokalfärg, för att kunnaj bli hemmastadd på vår scen, äfven med understöd af den publik, hvars sympathier den är afsedd att vinna. Hr Ahlgrenssons dekorationer — exempelvis en irländsk bondstuga och bråddjupet i sista tablån — voro den utmärkte artisten värdiga, och den sistnämnda dekorationen förskaffade honom en välförtjent inropning. En dekoration, föreställande ett högt fängelsetorn, af hvilken man väntat sig myeket, och som derför varit mycket omtalad, gjorde icke den beräknade effekten, lika litet som den halsbrytande klättringen deruppför. Orsaken härtill var dels att afståndet mellan tornet och publiken är för litet, hvarigenom illusionen väsendtligt störes, och dels att hela denna tablå är en pantomim — ett slags uppvisning i gymnastik — en handling utan text. Bland de spelande sätta vi hr Kinmansson (Post-Johnny) främst; hans roll var också den tacksammaste. Fru Hvasser (Nora Streny) var isynnerhet i sin första scen förträfflig. Hr N. W. Almlöf (öfverste O Grady) uppbar hela tiden sin vackra rol med ädel hållning. Hr Dörum (sergeant Blinder) spelade med en värma, som tillvann honom lifligt bifall; och hr Nyfors spelade (hvem skulle kunna tro det!) bofven (Michel Morgan) med en sådan känsla oeh måtta, att man alldeles glömde, det man hade den glade komikern för sig. Hr Kinmansson och fru Hvasser inropades efter epektaklets slut. Mot mellanaktsmusiken kan man icke underlåta att anmärka, den det var — för tråkig och för kort, en anmärkning, som månvgfaldiga gånger förut framstälts mot mellan-aktsmusiken på Dramatiska teatern, utan att vederbörande dock funnit för godt att bättre gå allmänhetens billiga fordringar härutinnan till mötes. Följden härat har ock blifvit den, att Dramatiska teaterns mellanaktsmusik lyckats göra sig nästan rikskunnig, i en mening, som icke är synnerligen smickrande för denna teaters kapellmästare. Man skall hatva kännt ledsnaden vid denna musik och vid så långa mellanakter, som ilördags, för att rätt sentera det muntrande intryck, som åstadkoms i salongen, då mellan 4:de och 5:te akterna en åskådare på första raden nös häftigt och en åskådare på tredje raden välment ropade prost! — et infall som salongen, ryckt ur sin dvala af tråkighet, belönade med ett utbrott af litlig glädtighet.