Dagens Nyheter – 27 januari 1868, sida 2

fem år och, när man hunnit till fyrtio, bör man vara i alla afseenden förhärdad. Den menskliga tillvaron karakteriseras af ett verkligt, obestridligt förhållande och några stora ord. De stora orden föras på tungan, under det att det verkliga förhållandet förtiges, d. v. s. de stora orden tjena till att dölja eller så mycket som möjligt draga uppmärksamheten från det verkliga förhållandet... De stora orden, bäste markis, äro: mensklighet, familj, samhälle, vänskap, ridderlighet, försakelse, hängifvenhet, fosterlandskärlek 0. s. v. Och vill ni veta det verkliga förhållandet, så hör: alla menniskor äro egoister. Egoismen, skall jag säga er, är den drifkraft, som ensam sätter menniskolifvets stora mekanism i rörelse, det är den som framkallar alla våra sträfvanden för vinnande af antingen goda eller onda syftemål. Gontran såg på ehevaliern med häpen min. — Många vackra handlingar utföras, som synas helt och hållet ha sin orsak i intresset för andras bästa; men djupt på botten af den handlandes hjerta och ofta nog så djupt att han sjelf icke vet deraf, ligger en sjelfvisk tanke. Egoismens synliga eller förkroppsligade bild är guldet, och de flesta menniskor sträfva efter att komma i besittning af guld. De som icke göra det äro enfaldiga — och lika enfaldig är också den sjelfviske person, som, trots en god vilja, icke kan skapa sin lycka. Men har en egoist blifvit rik, är han hvad man kallar en dugtig karl och har såsom sådan rättighet till samt finner nöje uti att ibland vara ädelmodig. Gontran lyssnade till detta tal med mycken nyfikenhet. — Menniskohjertat, ser ni, är att förlikna vid ett falskt mynt. Tänk blott på oss sjelfva. Hvad er beträffar, markis, vet ni ju icke, huru ni skall kunna undandraga er de skyldigheter, ni genom att ingå i vårt förbund iklädt er.