Dagens Nyheter – 18 januari 1868, sida 2

Öfversten hade med mycken köld åhört Hectors berättelse. — Min herre, sade han till honom, ni skall icke heller komma tillbaka i rättan tid. Det är utan tvifvel redan kändt att ni deserterat, och om ni ej blir gripen i Frankrike, kan ni åtminstone vara säker på att icke få behålla friheten, när ni satt er fot på Afrikas jord. Hector ryste. — Då skall brefvet i alla fall komma uti den äkta mannens händer. Emellertid var det lyckligt för er att ni kom att stöta emot mig och sedan anförtro mig er hemlighet. — Hvarför det? — Emedan jag kan rädda er — er och henne. Uttrycket i öfverstens röst var lugnt och vittnade om en djup öfvertygelse. — Ni! ropade Hector. Hvem är ni då? — Jag har sagt er det: man kallar mig öfverste Leon. — Men hvad ni lofvar mig är omöjligt. — Om ni blott vill lyda mig, försäkrar jag att jag skall ställa allt till rätta. — Nåväl, låt höra, hvad ni har att föreslå. Öfversten tog upp sitt ur. — Klockan är nu nära elfva, sade han. Återvänd till den dam, ni nyss lemnat, och säg henne att hon är räddad. Infinn er sedan vid midnatt på operamaskeraden, klädd i domino och med en grön rosett fästad på axeln. Der ni få veta, huruledes jag ämnar hålla mitt öfte. — Min herre, genmälte Hector, synbarligen upprörd, vet ni att ni skulle göra er skyldig till den mest oerhörda nedrighet om ni tilläte är att skämta med mig? — Ja, min herre, jag vet det. Den ton, hvari dessa ord yttrades, var öfvertygande. Hector tviflade icke längre. Såsom redan är bekant, infann han sig på