Dagens Nyheter – 10 januari 1868, sida 2

ter, fortfor han, ni har förrådt mig och lekt med mina känslor... Jag har svurit att hämnas, ty jag hatar er nu, såsom lejonet hatar ormen, som stungit det och ingjutit sitt gift i dess ådror. Om ni älskade mig, skulle er kärlek vara mig en tillräcklig hämnd. Men som ni nu hatar mig, skall det blifva mig en riktig vällust att dagligen och stundligen visa er, att ni är vanmäktig i er vrede, och att ni, trots er ovilja för mig, måste lyda hvad jag behagar befalla. Leona insåg att vedergällningens stund var kommen; och dock egde denna besynnerliga qvinna nog styrka att bibehålla kontenansen; hon fortfor att småle likasom förr. — Jaså, sade hon. Var så god och redogör för er hämndplan; det skall roa mig att höra den. — Nej, den meddelar jag er icke. Ovissheten är redan i sig sjelf en tortyr. — I sanning, ni förskräcker mig!... Skulle det möjligen vara er mening att låta mig dö af hunger? — Nej, för all del; man svälter ihjäl på mindre än åtta dagar. Ert straff skulle ju bli en bagatell, om det ginge så snart öfver. Något värre har jag ämnat åt er. — 0! tänkte Leona, han tyckes komma att bli oblidkelig! Och en rysning genomfor hela hennes varelse, under det att hennes läppar fortforo att le. — Det är bra, blott jag icke blir kär i honom! tänkte hon förbittrad. Emellertid fortsattes resan med all möjlig hastighet. Man passerade åtskilliga bergshöjder och dalar. Slutligen kom man till en öppen plats, hvarifrån man hade en någorlunda vidsträckt utsigt. — Se der! ropade Gontran, se der, min älskling, den boning, der ni ämnat tillbringa er smekmånad. Medan han sade detta, sträckte han ut armen