Dagens Nyheter – 9 januari 1868, sida 2

hennes eget lynne, blef hon tankfull. Hon erinrade sig sammanträffandet med stråtröfrarne, samt huru Gontran darrade af oro för hennes skull, och hon erfor en bitter saknad af det förflutna. Hon önskade att den man, som satt vid hemnes sida, vore Gontran och att Giuseppe plötsligen skulle komma framstörtande ur skogen, åtföljd af sitt band. Bedrägliga förhoppning! Giuseppe hade blifvit hederlig och de män, af hvilka hans band bestått och som äfvenledes nu blifvit rika, hade följt hans exempel. Den bergstrakt, som kallas Abruzzerna och som Leona förut synnerligen mycket älskat, just emedan så många tragiska händelser der timat, hade nu för henne förlorat en stor del af sitt intresse; ty den var ju hädanefter lika säker som en trafikerad landsväg i Frankrike... : Vagnen fördjupade sig alltmera bland bergen. Dagen nådde sitt slut, solens sista strålar upphörde att belysa klippspetsarne, och snart utbredde sig skymningen öfver berg och dalar. Grefve Giuseppe satt och gnolade på en visa. Det märktes tydligen att landskapets skönhet just icke gjorde något intryck på honom. Leona tillstod för sig sjelf att banditen, sedan han blifvit ett dygdemönster, var förfärligt tråkig. Plötsligen hördes ett skott, en kula hven genom: luften, och på samma ställe, der anfallet skedde en månad förut, stannade vagnen, emedan en af hästarne föll till marken, dödligt sårad. Grefven spratt häftigt till. — Vid Bacchus! ropade han. Se der ett skott till!... Det finnes således ännu stråtröfvare här på orten. Leona hade icko kunnat återhålla ott utrop