Dagens Nyheter – 4 januari 1868, sida 2

Och nu äro vi på det klara med den saken, Oppas ag. Men ni kom mig ju att komma af mig vid gången till sjelfva julottan genom edra besvärga frågor, så att jag måste öfrerge den, och å godt är kanske det. Det kunde eljest hända tt ni började gåspa. Har ni sett Kloka Gubben?4 — Ja visst! — Ja det kunde jag tro; nyårspjeserna äro för r lika oumbärliga som salta biten efter högnessan. Af artighet mot hrr Andersson och Lundström, hvilka naturligtvis icke under brinnande helg kunnat lemna familj, julöl och skinka för att fara till Stockholm-Babel och se på nyårspjeserna, borde jag kanske, med er benägna tillåtelse, tala något närmare om dem. Ni skakar på hufvudet, hr Pettersson. Är ni då icke nöjd med dem? — Jo bevars. — Bon! (Ni täcktes observera att jag varit i Paris i sommar.) Hr Lundström önskar således veta något om Kloka Gubben; jag skall fatta mig så kort som möjligt. Tänk er en sådander trollgubbe med spiralfjeder uti, iklädd röda izexpressibler, röd väst, röd rock och röd jakobiner-mössa, men som, olikt vanliga trollgubbar, har läte uti sig: han skriker oupphörligt Revolution!. Frihet! Reform! med den gällaste röst. Tänk er vidare denna lilla eldröda figur innesluten i ett icke alldeles fullkomligt välskapadt fodral, till hvilket öfverståthållaren Bildt har haft men råkat tappa bort nyckeln, hvarför den lilla fulinge sprungit upp och oupphörligt med full hals upprepar sitt läte, som visserligen i början klingade litet fremmande i den genombeskedlige hr Petterssons öron, men som han applåderar af hjertans lust sedan han hunnit vänja sig vid det fremmande ljudet — och ni kan göra: er ett ungefärligt begrepp om Kloka Gubben. Hade fodralet varit litet bättre gjordt, kunde fulingen till och med ha blifvit riktigt farlig för hr Petterssons lugn. — Hoppas ni fattat min skizz, hr Lundström; jag har tyvärr icke rum att göra den utförligare, ty den begärda lång-spalten är redan mer än halfgången. På söder träffa vi en gammal bekant, hr Larsson, genuin stockholmare till böråen och en typ till på köpet, en bild ur verkligheten, som, i motsats till många andra sådana, gör skäl för namnet. Och denne hr Larsson omgifves af en mängd andra, lika trefliga figurer som han, alla tecknade med Hodells visserligen något breda men också mycket saftiga pensel. Här känner hr Pettersson igen sig; han ser sig ju lifslefvande på scenen, också applåderar han af hjertans grund och grinar af belåtenhet! öfver sina egna qvickheter, så att smilbadnet drages upp till öronen. Här behandlas dagens frågor och 1867-års märkvärdigheter helt och hållet en famälle och en passant; dessa i nyårsskämtet oundgängliga påminnelser äro ledigt inflätade i dialogen och om ni finge höra pjesen skulle ni bestämdt påstå, att Hodell fört en mycket ordentlig dagbok öfver fjolårets händelser — så väl har han reda på dem. Men tntrigen, hågar ni. Ja, se här har ni den i största möjliga korthet: Vännen Larsson, f. d. exekutionsbetjent, nu affärsman, friar, får korgen af flickan, men får svärfar-hofmästarens löfte att hon ska bli hans om han genom en resa i fremmandetland förskaffar sig en dosis gentillesse och verfdsvana. Vännen Larsson är visserligen mycket kär, snål, och för att slå två flugor i en smäll, tager han tjenst såsom resebetjent hos Någon (hvem denne någon är törsjag inte tala om för hr Petterssons skuld) som reser till Paris. I andra akten träffa vi honom och hr Någon på en treflig maskis, som besökes af åtskilliga pikanta masker, såsom hr Asger Hammerick, påfven, Napoleon, Garibaldi, Oscar Dickson, drottningen af Spanien, Blekingsflickorna m. fl. — de krönta och heliga naturligtvis under mer eller mindre genomskinliga masker och psevdonymer. Här glammas, drickes punsch och sjunges kupletter och duetter af hjertans grund — ända till dess något förargligt inträffar — att ridån på höga vederbörandes befallning går ned just som det roliga börjar, eller då Garibaldi tyckes färdig att rycka kalotten af påfven. I tredje akten möta vi åter på sjelfva nyårsdagen våra gamla bekanta; hr Larsson-Bergström infinner sig för att få resans lön, men hans snikenket och falska uppgifter komma i dagsljuset genom hr Någon (som spelas af hr Warberg), och hr Larsson blir hvad han sjelf kallar för stukad. Så der ungefär går det till, hr Lundström, och jag kommerfisannerligen icke ihåg mer än er händelse, som inte i pjesen fått vara med på ett hörn, nemligen Widestrandska balansen, mer den kommer väl, den ock; Hallenberg är med förstås. Men apropås balans, ärf det rät sorglustigt att se den klassifikation mellan bedragare. som folk af ton alltid iakttaga: