Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 4

Blind-Göran. Följande intressanta och lärorika lefvernesbeskrifning meddelas från Ofvansjö församling i Gestrikland: Såsom bevis på hvad arbetsamhet, sparsamhet och omtanka i förening förmå uträtta, torde förtjena omnämnas dagakarlen Per Göransson Öster, hvilken, född af fattiga föräldrar och blind sedan 1807, härstädes afled den 15 sistl. okt. i en ålder af nära åttio år, efterlemnande en förmögenhet af närmare 3,000 rdr, utan att någonsin hafva ärft ett öre. Snart efter det han förlorat synförmågan, måste Öster lemna fadershuset, som hademånga nog ändå utom den blinde stackarn att försörja, för att, helt och hållet lemnad åt sig sjelf, bana sig en väg genom lifvet. Vän vid försakelser, Sparsam, kroppsstark och ytterst ihärdig, grep Blind-Göran, som han vanligen kallades, genast och med mod verket an, utan att ett ögonblick stanna i tveksamhet eller misströstan. Med sin fasta vilja, oförtrutenhet och orubbliga ihärdighet vann han, ehuru blind, inom kort vana och färdighet till förrättande af nästan hvilka sysslor som helst. Pålitlig och noggrann, blefhan snart eftersökt, icke blott i jemnbredd med, utan äfven åtminstone i många arbeten, framför mången arbetare med alla sinnen och lemmar i behåll. Hans käraste sysselsättning var likväl tröskning. Sedan i hans hemort brist på sådan förtjenst om vintrarne uppstått, marscherade han med slagan på axeln nedåt Upland, hvarifrån han återvände först sedan der ej mera fanns en kärfve qvar att tröska, och då alltid med rikt byte. Något egen i sitt sätt och oförmögen att genom en hotande blick eller ett kraftigt handgrepp, hvilket sednare Visligen undveks, sätta sig irespekt, utgjorde Blind-Göran ofta ett föremål för tanklösa eller illasinnade glopars drift. Så t. ex. då han en morgon af en eller annan orsak tagit miste om rätta vägen till sin kära tröskladå och dervid bedt om hjelp af en spjufver, som låtsade: sig beredvillig dertill, blef han af denne ledd till en lerlave och genom vägvisarens försäkran att han nu vore vid trappan till lådan, narrad att nedstiga deri. Glopens ytttingar af förtjusning öfver sitt lyckade puts förkunnade gubben, åt hvad slags person han öfverlemnat sig. Men, full af ler som han var, letade sig Blind-Göran sjelf fram till lådan och med slågan i hand sväljde han der sin harm; man hörde blott af de ovänligt kräftiga slagen och såg af den rykande halmen, att gubben i dag var vid gramse hamör. Men äfven Blind-Görans alltifrån barndomen strängt anlitade kroppskrafter började