Dagens Nyheter – 30 december 1868, sida 4

kring sig. Mabel, som hade flyttat sig närmare honom, fortfor nu: eKan du förlåta mig, Harry? Kan du förlåta mig och säga, att du tror mig; då jag försäkrar dig, att det aldrig varit min mening att kokettera för dig? Han svarade kallt, nästan stolt. Det är en svår sak för mig att göra, ehuru jag måste fritaga dig från att hafva visat någon triumf öfver min bittra förödmjukelse. Kanske det är blott en rättvis bestraffning för mitt blindaförtroende; men vill du gifva mig den tillfredsställelsen att säga mig hvilken som är min rival? Jag lofvar dig att behålla hemligheten lika väl, som du gjort sjelf. Hån kunde icke undertrycka ironieni sin röst. Det smärtade Mabel; men hennes ädelmodiga hjerta tillät henne icke att bry sig derom, och hon svarade otvunget: nå Du eger rätt att få veta det. Det är Ernest Arnold. Ernest Arnold! För ett ögonblick kom den omåttliga förvåningen Harry Ross att glömma sina felslagna förhoppningar. Ernest Arnold! Ibland alla i sanning den sista, jag hade kunnat gissa på. Vet du, Mabel, att jag har många gånger tänkt, att vore jag i Arnolds ställe, skulle jag aldrig mer sätta min fot i detta hus. Du har ju mottagit honom så kallt och vårdslöst. Jag är säker, att det icke har varit fåfänga, som har kommit mig på den tanken, att du visade dig mer road af mitt sällskap, än af hans; men lik alla andra af ditt kön, Mabet —Tyst, tyst; du skall icke fatta sämre tankar om mitt kön för min tanklöshets skull. Läs i mitt hjerta och se, om mitt fel icke har varit helt naturligt. Tänk dig tillbaka till den timma, då du så ppträget bad mig att anse dig såsom en Inn T i AA Koahsfla) Una THenster. Navik Jan begäran ar