Dagens Nyheter – 28 december 1867, sida 3

ee — spåmannen inträdde, förekommo tvifvelsutan långa för dem, som väntade. Jag såg, att Clarke började blifva orolig. Men ändtligen hördes ett rosslande ljud, och — spåmannen stod i rummet. Han hade inkommit genom en Jiten tapetdörr, som ingen af vårt främmande kunde varseblifva. Hans långa figur såg jättelik ut i halfmörkret, och hans prasslande svarta mantel och afmätta steg injagade fruktan. Besökarne tillsades att framträda, hvilket Clarke gjorde med vacklande steg. Spåmannen fixerade honom skarpt. Hvad vill du ? frågade han. Veta något om min framtid,var Clarkes svar. Och om det förflutna? frågade spåmannen. Säg mig ingenting derom. Jag vet det redan. Framtiden är det enda, jag bryr mig om. Men för att förutsäga din framtid, måste jag läsa litet i ditt förflutna lif. Stå stilla nu för ditt lifs skuld. En lätt rök hvirflade upp från en tallrik på golfyet. För detta påfund hade Campbell, i förbigående sagdt, att tacka min uppfinningsförmåga. Spåmannen upplyftade tallriken och stirrade på den med allvarlig uppsyn. Då röken lade sig, sade han: Menniska, ditt förflutna lif ligger för mig. Skall jag säga dig det? Nej, nej, flämtade Clarko. Icko det förflutna; allt utom det. Men jag måste tala om det, sade spåmannen, ännu stirrande på den tomma tallriken. Jag ser för mig en man, som nyss har begått ett stort brott — det att be i deroch moderlösa barn Nej, nej, flämtade C åter. sVar stilla! sade spåmannen strängt. Hvad jag sett, är sannt. Vid min konsts outransakliga lagar, det måste vara sannt. Denne man är borta många år, gör det samma, huru Många.