Dagens Nyheter – 16 december 1867, sida 2

j Vi hafva båda förbrutit oss; vi äro båda att! tadla; och icke är detta det rätta ögonblicket : till att framkalla dylika minnen. — Ni förlåter mig således? sade herr Cunningham med en styrka i rösten, hvaraf han straxt förut på långt när icke varit mäktig, och i det hans ögon, hvilkas eld vi trott vara för alltid slocknad, hastigt upplystes af en blixt. — Det gör jag visst, svarade jag, och af hela mitt hjerta! Tänk icke mera på mig, utan försök att vara lugn. — Omöjligt, jag har alla helvetets qvali mitt bröst, och det står lika litet i min förmåga att vara lugn som att återtaga den helsa och de krafter, jag egde för två timmar sedan. Två timmar! — O! Gud i himmelen, kan det vara annat än en dröm att jag nu skall dö? I morgse var jag stark och frisk; när qvällen kominer, är jag ett lik! Förbannelse, tio tusen millioner förbannelser öfver den nedriga... — Håll inne med detta tal, sade prestmannen allvarligt; er mörderska har före er trädt inför den allsmäktiges domstol. : — Död! ropade her Cunningham. Svarta Madge död! Och huru? — Genom Guds hand. Hon hade brutit mot hans lagar, och dem trotsar man icke ostraffadt. — Död! An Miriam och hennes son? mumlade den sjuke med otydlig röst. Huru kallt det kännes! . Och en förfärlig rysning genomlopp hans; vårelse, så att hela sängen skakade. Läkaren skyndade fram och kände honom på pulsen. Denna måste ha varit nästan omärklig, ty då patienten, hvilken hade sin blick oafliitligt fästad på doktorn, läst hvad som stod utt:cyckt i dennes blick, utbrast han förtviflad: — Ar det döden? Ar det döden? Orrädda. mig, rädda mig! Jag kan icke dö! Isabella, Isabella! — Var lugn, sade läkaren i uppmuntrande