Dagens Nyheter – 2 december 1867, sida 3

eDet var en hedersprost, minsann! Vid predikstolen eller bordet Tröt honom aldrig nånsin ordet, Och drack han — drack han som en man. Visst blef han stundom lite het, Men kunde också, när det gällde, Ha atand för tunga — annars ställde Han aldrig gerna till förtret. eHan kom, som sagdt, min gamle vän, Och sen, när gubben sjelf så bjöd det, Till brädden fyllde jag med mjödet Min kanna om och omigen. Och gång på gång blef kannan tömd — Nu var den fylld: Hör, låt oss fresta — Sa prosten då — shvem är den bästa? Här måtte finnas någon gömd. Nu såg han med så skälmsk en blick Och pekade på kannans botten! Om du den tömmer har du fåtten, Der har du kannan, broder, drick! Så när jag blifvit desperat: Hvad menar bror?, jag frågte presten, Men teg och drack, drack ur för resten, Och fann på botten — en dukat. i Nå, ser du, bror. — föll prosten in, När jag ej rörde mig ur fläcken — Däkaäten kom direkt från csäcken, Du har förtjensten, han är din. aBrygg alltid mjödet lika godt, Och drick så blott i nödfall vatten, Då skall du aldrig, ta mig katten, Dig ångra, om du mig förstått... När gubben farfar slutat här, s Jag vågade försigtigt svara: Ja, bäste farbror, låt så vara, Men kom ihåg blott hur och när! aDå slet e n pojk, som jag, karbas, Då drack man mjöd och öl ur kannan;