Dagens Nyheter – 2 december 1867, sida 3

afvika från den ohyggliga föresats; hon fattat och så troget följde. Men när min blick föll på hennes ansigte, läste jag deri ett förnekande af möjligheten att genomföra min i hast upp gjorda plan; oeh ofrivilligt slog jag ned ögonen och teg. Kunde jag väl göra annorlunda? Huru var det väl möjligt för mig att uttala de vigtiga ord; som för evigt skulle bannlysa mig från allt umgänge med henne; för hvilken jag i en hast fattat en så innerlig ömhet? Jag hoppades att hon skulle inse det svåra i min belägenhet och göra några eftergifter; men då jag åter slog upp mina ögon och fästade dem på henne; måste hon ha märkt hvad som försiggick i mitt inre; och likasom för att på en gång betaga mig alla dåraktiga förhoppningar; svarade hon i en ton; som var sträfvare än någonsin: — Jag väntar att få höra ert beslut: ja eller nej? Jag vågade, jag kunde icke tiga långre; utan svarade ögonblickligen: — Jag har icke rätt till att utesluta min moder och broder ur mitt hjerta. Jag tackar er varmt och innerligt för era vänliga ord och för det aktade hem; ni::;: — Nog, nog! afbröt hon mig med en min af det djupaste förakt: Spara er besväret att uttala en mängd tomma artigheter; ni vinner derpå ingenting: Och utan alt ens med ett ord; en åtbörd eller en blick bjuda mig farväl; lemnade hon rummet.