Dagens Nyheter – 23 november 1867, sida 3

Han kunde båd njuta och tänka, . Sjelf drack kan ej mycket, men mig var han huld I mån som min dyrkan inbringade guld. aDock, Gustaf den qvicke eti misstag begick, Som tynger ännu på nationen, . Då budet: Glöm sorgen, var munter och drick Så klart hördes ljuda från tronen. Hvad var det väl då, som åt massan han gaf? — En elddryck, som bragte den nära sin graf. cHur kunde han tänka att vinguden trifs I krogars förpestade gillen, Att drycken, som der man får taga till lifs, Kan framtrolla kjeltar och snillen? Nej, bort med allt sådant! blott drufvan gör säll Och skapar den verkliga trefnadens tjäll. — Vi ha inga drufvor — så lydde mitt svar — Det borde Ers glädtighet känna. Jag tager visst icke vår elddrycks försvar, Men, vinet är farligt, som denna. Bäst vore, att aldrig man tog något rus: Då främjades dygder och bildning och ljus. Hvad, Dumbom! så röt han — ej artigt det var, Men sanningen måste i dagen — Säg, fortfor han, vred, chvad är ni för en karl, Som så utaf blindhet är slagen? Man skulle ej dricka! — hvad blefve det sen? Jo, blott en nation af förroffade fän. eVin dricke man, vin!s och nu myste han sött, Men bort, bort med suparnas skaral — Nej, Bacchus, jag ropte, ty jag... jag var stött— Spiknykter man ständigt bör vara. Jag undrar hur detta skall smaka vår man, Jag tänkte — dock, se — i ett nu han försvann. Tyvärr! — så jag sade och stannade qvar En stund, för att tankarna samla — Af hetsiga drycker du insomnat har, Vår Svea, du oldmoder gamla. Dia sömn varit tuog och förderflig och lång. O, vakna till kraft och besinning en gång! En gammal bekant.