Dagens Nyheter – 23 november 1867, sida 3

Hvarjehanda Nyheter. i Ett natt-äfventyr. Jag kom ifrån söder, då klockan var tolf En höstnatt, så kulen och dimmig; Och gatan var hal, som ett hofförmaksgolf. Jag frös och mustachen var immig. Lugnt var det; vindflöjlarna läto ej kny Och månen satt surmulen bakom en sky. Till Skeppsbron jag kom — der var ödsligt och tyst. Vakt fanus dock vid slottet och banken. Vid Gustafs staty — som de kalla för byst — Jag varsnade... det var väl fanken, Jag tänkte, skall den vara folk, eller hur? Det var mig en särdeles lustig figur. Jag närmade mig och — hvad såg jag väl då Vid månans framblänkande strålar? En man med små ögon, men klara och blå, Dock tjock, som Silenus man målar. I första momangen en tanke jag fick: Jag tänkte bror U....n var ute och gick. Snart fann jag mitt misstag, men, hur var det fatt, Då mannen — med nöd var jag sansad — Från hufvudet lyfte en bredskyggig hatt Och pannan af drufvor var kransad. r Nu slängkappan ock från sin skuldra han drog Och stod der i tigerskinnsmantel och 10Z. Jag vet icke ens hvad jag tänkte uppå. Jag stod som från skyarne fallen, Så stum och förbluffad och såg på den grå Och kala, men kransprydda skallen. Ty karlen var gammal, då rätt jag såg pån. Nu upphof han munnen och sade: Min gon! Känn mig, jag är Bacchus, den leende gud, Som grönskande tbyrsen bar: svingat. Nu ha dock de pyare lärornas bud I armod och landsflykt mig bringat, Och biltog jag irrar kring hvälfvande jord, I öster och vester, i söder och nord. Här lefde en konung — hans bild jag här ser Vid sken af Selene, min fränka — Han log åt alt glädtigt, som solguden ler,