Dagens Nyheter – 14 november 1867, sida 2

Rn vill jag också er; och det är emedan jag känner ätt jåg genom vårt giftermål kan och skall betrygga beögges vår sällhet; som jag svurit att fullborda detta äktenskap. Några tviflande ord sväfvade på mina läppar, men tillbakahöllos af den plan; som i mitt hufvud började klarna, och jag sade: — Ni bedrager er sjelf och skall sedermera inse det; I ett afseende har ni fullkomligt misstagit er; min inbillade förmögenhet är — — -En chimär! Må så vara; det gör mig ingenting! Gif mig endast er hand och ert bjerta; och er morfader må — endast den uslingen Cunningham ej får någonting — gifva Fulke hela sin förmögenhet. — Jåg förmodar att det ieke ligger någon mening i edra ord; ty lika visst som det är att vi alla en gång skola dö, lika säkert är det också, att min faders barn af hans hustrus familj icke -har något annat än hat att vänta, att det af den aldrig skall ihågkommas annorlunda än såsom den sista representanten af en ätt; som det i dess ögon skulle vara någonting värre än det största brott att förlåta; och som; såsom härstammande ifrån förhatliga förfäder, alltid skall förfölja den med en evig fendskap. — Må så vara! De hafva full frihet att hata eller älska så mycket de vilja; det gör mig ingenting. En gång dref mig; som ni vet; lystnaden efter er förmögenhet att fria till er; jag gjorde det ej så mycket för penningarnes skäll; som emödan jag behöfde dem för att återköpa gode, Kvilka andra vanskött eller förlorat. Nu hafva förkållandena ändrat sig: rikedomar hafva från andra källor tillflutit mig, och jag kan så