Dagens Nyheter – 30 oktober 1867, sida 3

EKREEAMUAILApS Utan att evara eåg ben på mig, och sade derefter med en djup suck: — Ni har, fionsr jog, beslutat er; måtte derföre Herren styra allt så, att ni aldrig kovmer att ångra er! — Amen, svarade jag audäktigt, ty hans allvarliga ord gjorde på mig ect öjupt immtryck. Såsom jag förut sagt, var menneus sätt något frånstötande och mindre förfinad, men i hans ord och handlivgar uppenbarade sig bvad som står öfrer deesa yttre fördelar -— hjertsts rechet och om ädel själe majestät, Bolt och sluten, som jag var, i likhet med persovar som mycket lefvat får sig sjulfva, känds jag, att jag i hane närvaro stod iuför min öfverman och att jag kunnat tryggt anförtro hovom hrad som händt mig, samt att Hin hemlighet bos konom skulle ba varit lika väl förvorad som hos en af riketa ädlingear Och likväl, ehuru jag kände detta och erfor behof af såd och tröst, så zom endast de behöfva det som för första gårgen, utan en vän vid sin sida, träda ut i lifvet att kämpa med dess motgångar, ryggade jag — o, dessa kon ventionella fördomar — tillbaks för att bryta med former och vanor hos en gambällsklass, som jag undflytt, och fritt och sanningsenligt uttals bvad mitt hjerta förestofvade mig. Så stodo vi der — ty tacksamhetens mör nande etämma hade för eu gång öfverröstat samhällets tyranniska bruk — och jag bade atigit upp för att anförtro mig åt en man som, hurodan hans sarshällsställning och yttre än var, gesom bin själsadel var värdig mitt förtroexde. Men tidin förgiek och med den det gyllene tillfället at förvärfva mig till vin den