Dagens Nyheter – 5 oktober 1867, sida 2

Den större gosren står på afstånd och gråter. Polismästaren vid åsynen af Fribergs köld: änner ni ingen rörelse vid åsynen af era arn? ) Friberg: Nej. Polism. Har ni tillelutit ert hjerta för alla nenskliga känslor? Friberg. Ja. Polism. Har ni då uppaört att vara lik anlra menniskor? Friberg: Jag har ingenting att erkänna. Polism. Det är icke fråga om det nu; utan om ni upphört att hysa menskliga känslor, då ni icke röres vid åsynen afedra barn och ådagalägger ännu mera fräckhet är förra gåvgen. En öfverkonstapel Wallöf höres nu och berättar att en natt förliden sommar hade en qvinna kommit in på Jakobs vaktkontor och berättat att Friberg slog sin hustru, så att det troddes han skulle slå ibjäl henne. En konstapel Andersson skickades då dit och fann det våldsamma uppträdet slutadt. Margareta Larsson ville ej gå med på polisvaktkontoret: — Andersson var ej nu närvarande, och man fick ingen vidare underrättelse om detta uppträde, än att madam Jonsson upplyste att poliskonstapeln hade funnit i Friberge ficka ettparrakknifvar; Enligt Margaretas utsago hade Friberg lofvat att märka antingen Larsson eller skomakeriarbetaren Lindström (den, med hvilken Larssonskan tillbragte aftonen efter mordets begående på kolerakyrkogården): Friberg medgaf att han kanhända fällt något sådant yttrande, men han hade ej haft någor mening med det. Orsaken till hans afvoghet mot Lindström var att denne ställt till oreda i huset. Friberg tillfrågas hvad det var som han hviskade till Margareta Larsson på onsdagseqvällen (det var frågan om hon verkställt mordet, hvarpå Larsson svarat; att hon ej kunnat det). Friberg svarar att han ej hviskat något. Polism; Hvarföre blef ni då så ond, efter att förut ha varit vänlig, att ni brände upp er nattkappa: Friberg. Det var för att hon grälade, såsom bon alltid gjorde: Polism. Det är icke sannt. Ni satt och spelade hela aftonen red henne och flere andra, och de ha intygat att ni alldeles icke var ovänlig, utan, att det var ett godt förhållande mellan er och henne tills efter den der hviskningen. Friberg. Hon ljuger. Polismästaren eriarar om att Friberg rifvit sänggläderna flera gånger ur sängen, som Larsson bäddat åt bonom; och att, sedan hon lagt eig; han tagit sofframen för att slå henne med. Friberg säger bara att hon ljuger — hon var så grälig — hon ville jemt spela: Polismästaren ger Friberg många föreställningar för hans låghet att beljuga Margareta. Margareta omtalar att Friberg slagit henne så mycket att hon ej tordes annat än begå mordet; Polismästaren till Friberg, visande mordvapnet. Det var ej så mycket blod på den här förut. Friberg: Jag har inte sett någon blod på den: — Hon vill bara hvälfva skulden på mig för det elände hon ställt till åt sig: Polismästaren; afbrytande förhöret; till de anklagade: Ni kan tala vid hvarandra: Margareta vänder sig gråtande åt Friberg; nalkas honom med framräckta härder och börjar: söta Friberg! :.: Friberg vänder bort ansigtet och säger nej; nej; afvisande henne med handen upprepade gånger: Margareta Larsson stiger tillbaka och sätter sig snyftande: Friberg nalkas barnen och klappar dem. Den lille gossen har stått och sett hela den föregående scenen; utan alt tyckas uppfatta den: Den större gossen har åskådat och fattat den; men synes ej gripen deraf; Polismästaren: Vill ni ej tala med Margareta: Tänk på edra barn! Friberg: Hon har gjort dem moderlösa; och nu vill hon göra dem faderlösa äfven. Den stora gossen börjar gråta. Polismästaren ger ännu fera föreställningar ) Det bör icke lemnas oanmärkt att, såsom gången af detta förhör visar, polismästaren Östlund icke har rådhusrätts-ledamöternas dåliga vana att tilltala alla brottslingar, som icke höra till cherreaklassen, med ordet du.