Dagens Nyheter – 5 oktober 1867, sida 2

innan hon fått med säkerhet veta att ingenting misslyckats. Nu vill jag bespara henne denna oro och ej säga något åt henne, förrän jag medför goda nyheter: Vill ni hjelpa mig; Bella? — Ja; ja! Jag lofvar att icke säga ett enda ord. Men säg mig; Betty; är verkligen morfar så förskräcklig som man säger, och är han verkligen i stånd att ur sitt hus köra bort personer som ligga för döden, om de uttala mammas namn; och skall han aldrig förlåta henne? — Jag vill hoppas att han slutligen gör det; — Mamma måtte hafva varit mycket lik min far, ty jag är säker på, att han var mycket god och ej det minsta liknade herr Cunningham; moster Eleonora och morfar. — Nej; det gjorde han visst inte. Men nu måste jag lemna dina gåfvor till mormor åt gossen. Vänta här; tills jog kommer igen; så följas vi åt till lilla bror; Vintern var mycket sorglig och dyster; och mina föräldrar fingo erfara hvad det vill säga att vara fattig. Pengar var det ondt om i huset, och de utbetalades af herr Cunningham med så bittra ord att min stackars mor; alldeles förskräckt för sin man; ej vidare bad derom utan föredrog en knapphändig kost och en nästan oeldad kakelugn framför hans gräl och snäsor: Härvidlag hjelpte oss Betty; som; emedan hon af sin husbonde ej misstänktes att för min mor och mig hysa något större intresse än de andra tjenarne; fick uppbära hela sin lön, hvarmed hon nu kom oss till hjelp i de mest trängande behofven; Hur vi skulle hafva dragit oss fram utan hennes ringa hjelp, vet jag icke; ty vår gar