Dagens Nyheter – 5 oktober 1867, sida 2

riberg; som enligt hennes utsago drifvit henne I ogerningen. Vid förhörets början stod inför polisdomaren ribergs och Larsgeons barn, en gosse vid namn ustaf, 11—12 år gammal; och en mindre om —6 år. Begge vårdas nu af den hustru Jonson som bott hos det anklagade paretoch hvars erättelser hulvudsakligen föranledt raörderskans ppdagande. Hon har ett hederligt och godt asigte, och barnen voro väl vårdade samt hade, synnerhet den yngste, ett mycket fördelaktigare tseende än deras i det hänseendet mindre väl ottade föräldrar. Gossen Gustaf förhördes: Poliemästaren frågade om han erinrade sig stt på torsdagsmiddagen (den dagen som morlet hade blifvit föröfvadt) hade fadren frågat modren: eskrek hon (nemligen den mördade mamsell Laurell) mycket?a Gossen svarade att han icke hört det. Polism; Men du giek ju fram till din far och frågade: ahvad var det?e och din far svarade afvisande: eallting skall du ha reda pålc Gossen förklarade att han ej mindes det. Pressad med frågor börjar han elutligen tala om något som förefallit på morgonen: Margareta Larsson inkallades. Hon var klädd i fångdrägt: Bekännelsen har tydligen lättat hennessinne. Hon hade en bättre färg, än förut; bon var mycket ren och hade det mörka håret slätt och väl kammadt. Hon talar lågt och otydligt samt har ett utseende af hyckleri och ett slags skenhelighet; om hon verkligen också är hycklande kan vara ovisst. Hennes rörelse då hon inträdde och fick se barnen såg icke naturlig ut; men under förhörets fortsättning tog modershjertat alldeles oförtydbart ut sin rätt och visade sig isynnerhet varmt mot der mindre gossen: Hon erinrades om att hon berättat det förestående angående samtalet mellan fadren och sonen. Hon beskref nu hvilka platser de alla intagit i rummet vid tillfället. Hon erinrade gossen att det var på middagen; sedan han kom från skolan, som yttrandena blifvit fällda. Men så vidt referenten kunde fatta medgaf gossen ändå icke detta. Han står med tårade ögon, men mins ickev: Mordvapnet förevisas. Det är ett cirka 4 tum långt instrument som kallas skafvare; bestående af en kantig pryl med skaft af trä ungefär som på en syl. Sjelfva jernet är dock myeket stadigare; af ungefär !4 tums stål: Det är ekarpt spetsadt, och den hvässade udden blänker, medan det öfriga är mörkt af oxidering vcu af vidklibbad blod: Polismästaren frågar gossen om han sett att fadren nyligen hvässat eskafvaren. — Nej, svarar gossen. Flera omständigheter omtalas för att söka bringa honom till erinring om att instrumentet icke varit så hvasst förut, som straxt före mordet: Men gossen vidhåller att han icke vet det. Mordvapnet lemnas till Margareta Larsson med fråga om det är det rätta: Hon tager det i handen, ser på det, vänder sig bort och säger rysande och gråtande ja: Gossen ser på detta. Han tillfrågas: var skafvaren alltid så skarp? — Ja: Och på upprepad framställning af polismästaren: — Den var spetsig för jemnan: Polismästaren tillsäger att Friberg skall hemtas in ur häktet och ger Margareta lof att sätta sig: Man makar i ordning en stol åt henne; hon sätter sig derpå och tager den lilla gossen i sitt knä, i sina armar, smekande honom ömt under ymniga tårar: Friberg kommer in; äfvenledes i fångdrägt. Han är medelstor, spenslig, har stora blå ögon; de tätt slutna läpparne äro betäckta med mustacher och kindskägg, ljusa. Han har svåra ärr på tinningarne. En närvarande person, som i många år haft tillfälle att se fängelserna och fästningarne, säger att han aldrig sett någon med en så gemen fysionomi: Polismästaren fixerar honom och han besvarar länge stadigt denna blick: Men det rycker i armmusklerna; och händerna, med hvilka ban håller mössan bakom ryggen, röra sig oupphörligt konvulsiviskt: Uttrycket i ansigtet afviker deremot aldrig från sin köld: I om I UA mm ce rm. 0 vt