Dagens Nyheter – 5 oktober 1867, sida 1

— Är bon ej lik kaptenen? frågade Betty. — Jo, svarade mannena långsåmt; men hon liknar nästan lika mycket fröken Aylmer. — Tycker ni det? Men låtom oss hoppas; ati likheten emellan henne och hennes moster stannar vid utseendet, ty om hon ej förändrats, så är hon ingen engel. Bellas ögon skulle måhända kunna hålla stånd emot herr Aylmers och åstadkomma en försoning. — Då måste med den gamle mannen och hans dotter först inträffa en underbar förändring, ty man säger att då en gång fru Nevilles namn nämndes; en förskräcklig uppståndelse blef i huset. — Huru? — Fru Aylmer bade fått höra att fru Neville dött; och blef derigenom så uppskakad att hon skickade ut den gamle Burton — ni minnes väl honom — för att uppspåra sanningen. Då herr Aylmer fick höra det, blef han så förtörnad att han bortjagade den gamle mannen, som troget tjenat honom i femtio runda år, och svor att den som nämnde hans yngsta dotters namn genast skulle lemna hans hus; älven om den felande låge på dödsbädden. — OO; hvilken hårdhjertad usling! Jag undrar på att han törs lägga sig till hvila, då ham i sitt bjerta hyser sådana grymma känslor mot sitt eget barn: — Ja; det är mycket sorgligt; men den stackars fru Aylmer är ännu mera att beklaga än någon annan; hon törs knappt tala i deras närvaro. Man säger; att hennes fader fått slag uti Italien; och att herr Aylmer icke vill tillåta henne att begifva sig till honom; ehuru han