Den napoleonska bumbugen närmar sig synbarligen sioa sista dagar: Den politiska sed: lighetens, den borgerliga hederns; den sllmänna fribetens deg börjar gry för Europa, som i 16 år, eller sedan Napoleons statskupp 1851; varit den beröfvad. Althbvad Napoleon lägger handen vid faller sönder, allt hvad han företeager sig mi:slyckas. Han kan icke längre uppebålla den roll al jordens Försyn, som han oförsynt åtagit sig att spela. Tusentals mexikanares onyttigt utgjutna blod och skyddslingen Maximilians välförtjenta död vittna lika mycket om hans grymhet som om hans vanmakt. Påfveväldet, som han så länge låtit franska bajonetter bära upp; är ändock på väg att ramla i stoftet, och kejsaren ser knapt någon möjlighet att längre bidraga till dess räddning. Inom landet bevisar man hvarje dag att han lemnat sina prunkande löften om materiella förbättringar till största delen ouppfyllda, och, hvad värre är, att han skulle Kvnnat uppfylla dem om han icke bortsluddrat hundratals millioner på fruktlösa och imed nesa äfbrutia inblandningar i fremmande folks abgelägenheter; Napolens legda anhängare ha ständigt framhållit, till sin patrons berömmelse, de storartade penningeinstitutioner som uppstått under hans beskydd; de kolossala företag, dessa inrättningar gatt i gång; de stora vinster dessa inrättningar