Dagens Nyheter – 27 september 1867, sida 2

Min morfar Fulke Aylmer var; då han kom i besittning af sin ärftliga värdighet; utrustad med en ännu större portion stolthet än familjens öfriga medlemmar. Deremot fick han; tack vare hans fars böjelse för slöseri; icke mottaga så stor förmögenhet, som han med skäl påräknat; och för att förbättra sin affirsställning; tog han till äkta en vacker adertonårig flicka, enda dottren och arftagerska till en gammal baronet; som hade vunnit sin förmögenhet genom handel och som; förtjust öfver den högättade friarens bemötande, lät förmå sig att offra sitt barn åt en man, hvilken, ehuru alltför förnäm för att behandla sin hustru illa, dock betraktade henne: blott såsom ett oumbärligt medel till ekonomiskt välbefinnande: Hennes rikedom var honom emellertid särdeles välkommen — med penningar; som lemnades honom af hans svärfader; redde han sig ur många svårigheter och inlöste alla inteckningar; hvarmed vissa bland hans egendomar voro behäftade. Utan tvifvel skulle han under hela sin lifstid ha kunnat lefva på lika stor fot som hans förfäder, såvida icke; olyckligt nog; några spekulationer; hvarpå sir William Jones — så hette svärfadren — inlåtit sig; mot all förmodan totalt misslyckats; hvaraf följden blef att min morfar; för att rädda den stackars mannens kredit — något som han visst icke skulle ha brytt sig om; såvida han icke råkat komma i ett så nära slögtskapsförhållande till honom — måste sälja och pantförskrifva de gods; som så nyligen blifvit befriade från alla inteckningar. I stället för att vinna, förlorade han således på sitt giftermål: På hvarje man; som ingått äktenskap; hufs