Dagens Nyheter – 27 september 1867, sida 2

jön, af rädsla för sin olydnand, icke omtalt hänelsen förrän sent på qvällen. Sjelfmord. En tjenstepiga på Söder, vid nam inna Margaretha Sjöblom, har förliden onsdag, traxt på eftermiddagen, aflidit genom fosforförgifting. Vid polisförhöret igår om saken upplystes det utt Sjöblom, hvilken endast var 22 år gammal, sjelf vibringat sig giftet, i det hon druckit vatten, hvaruti hon kokat, efter hvad det förmodades, icke mindre än sju stycken tändsticksbundtar. Då hon deraf i lördags morgse siuknade hade läkare genast tillkallats; men hon ville icke emottaga några botemedel, under försäkran att hon, om hon nu blefve kurerad, skulle en annan gång på ett eiler annat sätt taga lifvet af sig. Hvad som vållat den stackars flickans förtviflade beslut är icke med säkerhet kändt; men det troddes att hon varit på Magdalenahemmet och att blygsel deröfver varit orsaken. (ÅA. B.) Bådhkusrättesn Dålig kamrat. I går afslutades irådbusrättens 4:de afdelning ransakningen med förre bageriarbetaren Gustaf Fredrik Sundström, anklagad för bedrägligt förfarande. Sundström erkände hvad som. blifvit honom lagdt till last, nemligen att han i sällskap med käranden, bagaregesällen G. A. Hörlin, varit ute för att upptaga penningar för Hörlins husbondes räkning. Den anklagade, hvilken ej haft något med penningeuppbörden att göra, hade dock af kamraten till förvaring emottagit 25 rdr och 62 öre, enär dennes fickor varit sönder. Under vägen till husbonden hade emellertid Sundström sprungit sin väg med den honom anförtrodda kassan. Den anklagade påstod att han endast förskingrat omkring 9 rår, hvarefter han gått och lagt sig att sofva i Observatoriibacken, der han, under sömnen, blifvit bestulen på 16 rdr. Sundström dömdes att för förskingring böta 10 rår samt att ersätta det förskingrade penningebeloppet: Hårdragning och käppslängar. Två qvinnor stodo i går inför rådhusrättens 5:te afdelning, å ömse sidor anklagande hvarandra för öfvervåld. Den ena, en murarehustru Catharina Ulrika Dablqvist, anklagade en mångleriidkerska, vid namn Charlotta Margaretba Forssell, för att onsdagen den 18 september ha ötverfallit och elagit henne så att blodvite deraf uppstått. (Ett blått öga intygade riktigheten af påståendet.) Den andra, mångelskan nemligen, påstod bestämdt att det varit hon som fått stryk af Dahlqvistskan. Domaren. Jaha, men hör ni, skulle ni inte kunna förlikas nu? Det ser ut som ni kunde komma att plikta begge två annars. Dahlqvist. Jaha, jag vill gerna plikta, men målet skall fortsättas. Domaren. Du vill plikta? Nå, det var då också ett eget nöje. . Dahlqvist. Jaha, för jag har vittnen med mig. Domaren. Låt Dahlqvists vittnen komma in. (Till dessa som inkommit): Hvad heta ni? Vittnena, 3 till antalet, uppgifva sina namn, hvarefter vittnesförhöret börjar, sedan de aflagt eden. Domaren (till det första vittnet). Nå, Christina Andersson, hvad vet ni om det här uppträdet? Andersson. Jo si, jag fick höra ett skrik, för .si jag bor en trappa upp i Nybergsgränd n:o 12 förstås. Då hade jag lillan, d. v. s. min minsta, på armen åå... Domaren (otålig). Ja, vi bry oss inte om, huru många barn du hade på armen. Håll dig till saken! Andersson. Ja, d. v. s. jag hade lillan hå armen. Nå, jag springer ner för att si, då får jag si att Forssellskan var ihop med Dahlqvistskan och kallade henne för otäcka oqväden, såna der otäcka förstås. Ofvanpå det så springer Dahlqvist in i sitt kök och dänger igen dörrn efter sej; madam Forssell efter å drifver på dörrn med en käpp, men så tröttna, hon väl, kan jag tro, för det blef tyst en stund. Då gläntar fru Dahlqvist på sin dörr å sticker ut hufvet, men i detsamma kommer Forssell å drifver till henne med käppen vid ögat, så att blon rann. Tvärt derpå nappade Dahlqvist i käppen, då högg Forssell henne i håret å drog henne 6 alnar fram till verkstadsdörrarne. Nu steg jag fram med min lilla gosse i famn å tog händerna ur håret, för madam Dahlqvist ropa på bj 2 HAr -— et FA AA Ry elp. Forssell (häftigt). Nej, tala sanning menniska! det var jag som skrek på hjelp. Dahlqvist. Stå inte å ljug, för det var jag. Domaren. Tig, hör ni! (till andra vittnet). Nå, madam Sondn, hvad såg hon? Sondån. Joho, si jag hörde bara skrik å då ställde jag mej på dörren å..-.. Domaren. På dörren? Sondån. Ja, innanför, menar jag. Det enda jag såg var att Forssell drog något ikring i farstun, å derefter kom hon in å sa: nu har . .. fått. Domaren. Se der kom det fina i saken! (till tredje vittnet) Nå, madam Lejon, hvad vet hon? Lejon. Jag såg att Forssell slog Dahlqvist i pannan med käppen, då högg Dahlqvist tag in å bröt åfen, så att de hade hvar sin stump i hand. Derofvanpå högg Forssell i den andras hår å drog henne ett bra stycke; då skrek Dahlqvist, å då kom Anderssonskan med barnet å tog henne loss. För si Forssellskan hade käppstumpen i ena hand och håret i den andra. Forssell (tvärsäkert). Di där ä falska vittnen allihop. Domaren. Akta sej, hon, för sådana yttranden. Dahlqvist. Ja, nu hör domaren sjelf hurudan qvinna det är.