Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 1

SD KV MUD ska oeh förvränga densamma. Denna munkafle för själen och tanken är det straff som jag sedan sexton år tillbaka utstått; jag lider deraf ännu i detta ögonblick. Ty om all lögn är auktoriserad, hedrad, bekrönad, så är ock all sanning för närvaraude farlig, icke allenast för den som utsäger den och för den som skänker den sitt bifall, utan äfven för dem som köra derpå, för dem som tillåta den yttras; för dem som bereda tillfälle till dess uttalande, för det. land, den stad, den vrå af verlden, der den biltoga sanniogen ännu vågar visa sig. Jag skall således, efter vanligheten, återhålla mitt eamvetes rop; jag skall tillbakastöta min ärlighet och rättskänsla; då de vilja framträda; jag skall qväfva till och med hoppet om en bättre sakernas ordniag; såsom vore det en början till brott. Af min sålunda döfvade, förvissnade; stympade tankeverksamhet skall jag icke för verlden uppenbara annat än hvad som för dagen lefver i alla menniskors ginnen och på deras läppar. Den omständighet; hvartill jag vill inskränka mig, och hvarpå jag önskar fästa statsmäns, filosofers, demokraters och aristokraters; revolutionäras och konservativas uppmärksamhet, denna omständighet; säger jag, är mycket enkel. Jag kan uttrycka densamma med ett par ord: den är det menskliga samvetets död. Ja, jag har sett det m:nskliga samvetet åäö, trampas under den starkastes fot; jag bar sett det förneka sig, sedan det blifvit nedgjordt; under sexton år bar jag sökt dess spår, och jag bar ioke funnit dem. Jag hear ropat; det har icke svarat. Och det är icke på ett ställe, i ett land eller i en särskild stat som samvetet gifvit sig sjelf på nåd och onåd, likasom en krigsfånge. Nej! ået onda är större, nästan hela verlden har del i detta brott. Jag har sedan d. 2 dec. 1851 (statskuppen) sett menniskor, hos hvilka alla menskliga rättigheter blifvit kränkta, Jagas omkring likssom vore de vilda djur; man har drifeit dem från den ena orten till den andra; och der de fått tillåtelse att lefva har man stängt in dem och tvingat dem att vissa dagar visa sig, för att man måtte bli öfvertygad om att de icke brutit sina bojor och undgått den rättvisa bestraffving, som bör drabba hvarje ädel menniska. Ty det var ett brott att hafva trott på edens helgd; det var ett annat brott att hafva trott på lagarnes helgd; det var ytterligare ett annat och det största bland alla brott att icke bafva tjenat våldet: Att än i dag minnas detta är nästan att vara brottslig. Ån vidare. I sägen mig att dylika mord å det menskliga samvetet redan förut blifvit begångna på jorden; att under cesarernas tid, för adertonhundrade år tillbaka, mennitkorjälen äfven blifvit bannlyst från verlden; att fölken då också bidragit till sin träldom, att de gladt sig deråt; att de icke en enda dag visat saknad af friheten; att de för sin herrskare bibehållit ett oinskränkt förtroende, ännu i djupet af den förfärliga graf, i hvilken de blifvit sänkta: Ja, jag vet det; Dock måsten I medgifra att det försvunna menskliga samvetet hade lemnat efter sig en viss tomhet och att man märkte detta på allting; då likasom nu. Och vet ni hvad det har behöfts för att fylla det tomrum som uppstod; då menniskonaturen drog sig tillbaka och begrofs? Det har behöfts en Gud, en ny Gud för att aftvå den gamla cesarismens skamfläckar och fylla dess afgrund. Hvem skall nu fylla den nya afgrund, hvari den andra cesarismen störtat oss? Det är den första fråga jag ställer till hvarje tänkande man: Sedan det menskliga samvetet blifvit undertryckt, har mörker spridt sig öfver verlden. Vi hafva förirrat oss i detta mörker och ännu äro vi försänkta deri. Hvart böra vi vända oss för att komma ur detsamma? Till himlen? Femtiotusen prester hafva rest sig ur: jorden och ställt sig mellan himlen och oss, De hafva