Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 1

välsignat försåtet och förbannat offren. Från den dagen bar all sann tro flytt från jorden. Vi vända oss till folken; dem har man afväpnat och de förblifva stumma. Om man åtminstone icke låtit dem tala! Men det smärtsammaste af allt har varit att se de friaste, de mäktigaste använda sin fribet och sin makt till befästande af andras förtryck och rättens tillintetgörelse. Had menniskorna beträffar; ha de tillslutit sina ögon och tillstoppat rioa öron, för att icke se och icke höra; och om vi sagt till dem: Hvad är det icke tom försiggår omkring eder! Rättvisan, friheten hafva blifvit dödade; de ligga der såsom samaritsnena; Hela verlden vet det, men menni:korna svara: ,Vi åtminstone veta ingenting och vilja icke heller veta någonting derom. Gå er väg! Deita rörer 083 icke.n Ja, rättvisan rörer icke vidare menniskoslägtet, sedan den blifvit så ytterligt försvagad! Jorden är döf, samvetet är döft, nationerna äro döfva, sedan de funnit det vara beqvämare att icke höra; Ack! Jag teckar er för denna bej kännelse. Se der just det rya förhållande, som gjort sig gällande på jorden och som jag ville bekräfta. Se der den öfversvämning; som förändrat Europas moraliska temperatur. Och hvad följer deraf? Att på samma gåog som menniskosjälen blifvit förvänd äfven rätten har omkommit; så att denna numera icke finnes för någon; utan endast styrkan råder. Om jag frågar er hvad I söken bland dessa ruiner, svaren I: freden! Ack, freden! Ja, vi söka den alla. Afven jag har känt den: Det var en god gudinna, ädelsinnad, mensklig, småleende åt alla; hon sammanbodde med den goda rätten, med aktningen för gifna löften, med ljuset och sanningen; Deraf finnes nu blott en dröm qvar. Hvarifrån kommen I? Hafven I, säger jag, gått vilse bland ruinerna af den allmänna tron och bedern? Och I söken freden! I bedragex eder; Freden bor ieke längre här. Den har blifvit utdömd, uppsagd att flytta från dessa ställen, derföre att den var så trogen sina ingångna förbindelser. Kriget har intagit dess plats; kriget, tyst eller öppet; har valt sin stadigvarande bostad bland rättvisaus ruiner.(?) Ett annat sår, ännu djupare! Vi nödgas nu göra oss frågor eom blifvit hundra gånger besvarade. Den afgrund, som våra fäder tillslutit; har plötsligen åter öppnat sig för oss. Ar menniskan icke annat än ett rofdjur, som befioner sig under det starkastes ramar? Aro folken icke annat än boskap? Arto mensklighetens angelägenbeter icke annat än ett spel till skurkars nöje? Se der de frågor vi nödgas göra oss. Finnes icke mera rättvisa, finnes icke mera plats på jorden för den ädla menniskan? Dygd, sanning, ären I blott tomma ord? Detta rop, som undslapp den gamla verlden under dess dödskamp, nödgas vi hvarje dag höra upprepas från alla håll; det ljuder i våra öron; och menniskorna bry sig icke om att svara derpå. Nåväll der är det största onda zsom någonsin blifvit tillfogadt menniskosjälen. Uader sexton år har man tvungit den att skrida tillbaka mer än aderton sekler. Ja, just häröfver sörjer jeg, ölver detta undertryckande, detta plötsliga afskaffande, detta utrotande af menniskoslägtets samvete. Ty hvar skola vi nu söka det? Skola vi nedstiga i någon afgrund för att återfinna detta förlorade element, detta svaga rör, som blilvit uppryckt med roten: Alla dagar förvånar jag mig öfver att finna filosofer afbandla den moraliska menniskan, ejälen, tanken, och de märka icke att de ämnen, hvarom de skrifva; ha försvunnit: Återfinnen menniskan, om det är möljligt; sedan mån I yttra eder om hennes väsende. Se der det mörker; som man skapat åt oss; Det tynger på nationerna likasom på individerna, och ända bittills har icke någon kraftig ansträngning blifvit gjord för att komma derur: Lyckligt valda, pikanta; vackra ord, som bereda oss nöje; men icke ett rop ur själens djup som lofvar oss dager! Hafva vi väl skäl att förvåna oss öfver att folken under denna natt utan gryning alltid känna sig beredda att bebandla hvarandra med bitterhet, att krossas det ena af det andra; på en slump eller för att göra till viljes hvilken som helst som bundit deras själ eller deras händer? De lefva; och allt hvad de veta är att de bålla på att nedgöra hvarandra; derföre att det behagar deras herrskare; hvilka sinsemellan lofvat skona hvarandra, Sedan menniskorna således gått in på att döda likar, utan att hata eller ens känna dem; har en eller två personers nyck blifvit en anledning till hela folks undergång: Jag har redogjort för sjukdomen. Jag skall också säga Eder läkemedlet: Det är enkelt, det är det enda som finnes; och det är gammalt; Härvid framstår för mitt minne en fråga som gjordes mig för tio år sedan — och som oupphörligt återkommer — några månader förrän en man dog, hvars undergång ställer de andras seser i skuggan, Hanfrårade mig —