Dagens Nyheter – 17 september 1867, sida 2

som buro fjädern i hatten än om dem; som förde den i handen; emellertid läste han både Feedrelandet och Berlingske, utan att låta inverka på sig i någon bestämd rigtning: Han instämde nästan alltid i det blads uppfattning; som hän sist hade läst; Medan öfversten således efter verldens mening gälde som sjelfherrskare i sin krets och skulle blifvit helt förbluffad; om någon betviflat det; togo dock nästan alla hans handlingar intryck af en annans inflytande, en ung flickas; enklingens enda barn: Hon var den egentliga solen i huset; hon yttrade aldrig någon bestämd vilja och likväl var det alltid blott hennes man åtlydde; hon bad och det skedde, hon gaf efter för hvart motstånd; böjde sig för hvarje storm likt videt; men rätade upp: sig igen som videt efter stormen; och stod lika rak och smidig, och höll på sin vilja, tills den gick igenom: Fröken Adelgunda var tjugofyra år gammal; frisk och täck, hade en fulländad växt; behagligt skick; mörka strålande ögon; hvilka som en skildtvakt icke blott lade märke till de förbigående, utan stundom äfven tvungo dem att stanna: Den oafbrutna ensamhet; hon lefde i; den fullkomliga bristen på sysselsättning, stillheten; ledsnaden kommo henne att taga sin tillflykt till romanverlden. Hon hade redan genomläst prestens och socknens boksamling och hunnit till hälften med bokbindarens; som lånade ut böcker i närmaste stad. Denna underbållning, utan urval och smak; skulle nödvändigt göra sin verkan på en liflig och uppväckt fantasi. Hon hade från början i böckerna blott sökt en motvigt mot ödsligheten och den dagliga enformigheten i hemmet; som