Dagens Nyheter – 3 september 1867, sida 3

inföll marsken mycket lifligt — jag delar eder mening; likväl. .: — Likväl? ::. Huru menen I? — Rikshöfvidsmannen kommer att stå ofvanom både drots och marsk:.. nå väl, mig kommer det intet vid, men min frände; gamle herr Christer månde finna det tungt att förbigås : .: — Väl icke tyngre än förlidet år? — Då var han icke drots: Erkebiskopen svarade intet till detta inkastet, och det förgick en stund utan att något ord vexlades: — Månde Gud och Sancet Brik hålla sin hand öfver Sverges land — afbröt derefter erkebiskopen plötsligen tystnaden — hvem så än blir vald att förestå riket! — Derutinnan förenar jag mina böner med edra; vördige fader erkebiskop! Men framför allt är skyndsamhet af vigt! — I dag lärer dock intet kunna ske, herr marsk, för min krankdoms skuld, och knappast i morgon. Marsken gjorde stora ögon och visade ännu en gång nödvändigheten af skyndsamhet, uttryckande tillika med ett förbindligt leende sitt hopp; att erkebiskopens illamående snart måtte gifva vika: — De förberedande åtgärderna — tillade han — kunna dessutom ske här i dag, och här i svartbrödernas klostersai, och kunnen I ej i morgon leda valet, så månde vi då uppskjuta det; Härtill fenn sig erkebiskopen nödsakad att gifva sitt bifall; och så skildes marsken ifrån honom: