Dagens Nyheter – 3 september 1867, sida 3

selus; Sitta hackar i ibåliga träd och igenmurar Öppnringen tills den blir lsgom stor; Pica kar ett underleg för sitt bo at jord och torf, som hon murar bårdt tillsamman, hvarefter det förses med ett flätadt tak af taggigt ris; Turdus musicus gör sitt näste af fina pinnar, grässtrå och jordmossa; hvilket invändigt förses med ett fast murverk af multnadt trä, blandadt med våt jord och lera. Liknande bon hafva de flesta trastarter;: 5; Mingräfvare, eller de; som sjelfva gräfva sig långa och djupa gångar ijorden, för att i deras innersta utvidgade ändar lägga sina ägg: 6. Timrare, hvilka mejsla mer eller mindre djupa hål i träd, för att i dessa lägga sina ägg, såsom Picus-arterna. — Många foglar lägga sina ägg i trädhålor, men utan att sjelfva hafva bildat dessa (ehuru de stundom utvidga dem), således antingen i mycket murkna träd eller i bål; hvilka andra foglar gjort, men lemnat: 7. Plattformbyggare, som af ris och qvistar tillreda stora, flata bon, nästan utan någon fördjupning. 8: Hvalfbyggare, hvilka vanligen af imwossa göra täta, bakugäslika, ofvan betäckta bon, med ingången på sidan: 9. Snyltgäster, a) egentliga; som lägga sina ägg i andra foglars bon; öfverlemnande äggens utkläckning och ungarnes vård åt främmande (göken); b) oegentliga, hvilka icke sjelfva bygga sig något näste, utan inkräkta andras bon; Så är fallet med Totanus ochropus och tillfälligtvis med ganska många foglar såsom Upupa; Buteo vulgaris, Parus major, Loxia, Fringilla domestica (hvilka ofta bemäktiga sig svaloch råkbon eller bygga i riset af storkoch fiskljusredar) m; fl. 3), 3) Det torde tillåtas mig, att, oaktadt det egentligen går utom mitt ämne, i sammanhang med föregående anföra några märkvärdiga prof på utländsk fogelbyggnadskonst. Skräddarfogeln (Sylvia sutoria) i Hindostan syr vid ändan af en gren tillsamman två eller tre mangoblad med bomull, som han samlar på bomullsbusken och med fötter och näbb: spinner till en tråd, begagnande sitt spetsiga näbb såsom nål och fodrar sedan med fjäder denna pung, i hvilken äggen läggas. Liknande nästen hafva trädgårdsstaren (Icterus mutatus) i Nordamerika och bananstaren (I. banan2e) i Vestindien. — Bekanta äro de ätliga svalboen i Ostindien och Kina. De byggas i nästan otillgängliga grottor vid hafvet af åtskilliga bafstång-arter, blandade med spott eller magsaft samt grodoch fisk-rom,: som svalorna (Hirundo esculenta m. fl.) häftigt uppkasta, så att ofta bloddroppar medfölja. De äro nästan i form af en thekopp, liksom gjorda af hvitaktigt, geltlikt lim. Evligt I. Crawfords uppgift (1821) afsänder Java årligen till Kina 270 centner svalbon (öfver 6 millioner) och alla Ostindiska öarne omkring 2,224 centner, till ett värde af 284,290 pund sterling. — En Nyholländsk fogel, Chlamydera maculata, bygger vid parningstidens början åt sig en löfsal af gräs, stickor och dyl. i form af en lång, täckt all, af 3 fots längd och 8 tums invändig bredd. Omkring den hopsamlas ben, stenar, snäckskal och dyl. i stor mängd såsom sirater. Denna byggnad uppföres af hannarne i sällskap, för att locka till sig honor, som sgnartiinfipna sig, hvarefter de dagligen samlas vid detta lusthus och roar sig med att springa derigehom jagande hvarandra, hoppa och fäkta. Sedan parningen skett, bygga de det rätta boet och öfvergifva lustgården. Ptilonorhynchus holosericeus bygger ett dylikt, men mindre, knappt fotslångt lusthus, som den pryder med granna fjädrar isynnerhet af papegojor.