Dagens Nyheter – 30 augusti 1867, sida 2

ankshuset och Wermlands Enskilda Bank. Desstom äro under byggnad och skola vara under tak re vintern: rådhusbyggnaden, frimuraresamhällets ch bokhandlaren Beijers hus, alla af sten och vid orget, hvilket således kommer att blifva tillfullo ringbygt i höst endast med undantag af elementariroverkshuset, som kommer att begränsa torgets stra sida. Byggnaderna till det nya gasverket äro fvenledes i det närmaste färdiga. Med domkyrans restauration har det gått raskt; tillbyggnalerna äro färdiga och stommen uuder afputsning amt spiran test till hela sin höjd och kommer såedes äfven templet att framstå i en smakfullare sestalt, än det hade före stadens brand. Skillnaden i taxeringsvärdet mellan åren 1866, då det uppgick till 1.122,861 rdr, och 1867, då detta värde utgör 2,627,525 rdr, är icke mindre än 1,504,644 rår. Från Marstrand skrifves att en stor del af Strömstads, Grebbestads, Lysekils och andra närliggande orters badgäster nu hafva anländt dit, för att vistas derstädes under den återstående delen af badsejouren. Lotsen Askegren från Gefle, som lotsade Gefleskeppet Indiaman, då det strandade på ett grund å Alskäret, har tagit sig så illa af denna olycka, att han insjuknat. — 2 Q Parisertidwmingarse synas hafva ganska skiljaktigt uppfattat Upsala-sångarnes sätt att uppträda vid sin ankomst till Paris; äfvensom deras mottagande; En af dessa tidningar; la Libertg för sistl; söndag, beskrifver scenen med en alltför mycket saltad skämtsamhet; hvilken det dock torde vara skäl att svenska allmänheten får kännedom af såsom ett kuriosum: Det märkes ganska lätt på tonen i uppsatsen att; då den skrefs; la Libertes redaktör ännu icke hade hört Upsala-sången: Artikeln; som egentligen går ut öfver presidenten i komiten för den allmänna sångartäflan; baron Taylor, lyder i öfversättning sålunda: Hundra studenter från Upsala universitet samt ett sällskap danskar och norrmän, hvaribland en f. d. tenor (ancien tEnor) från Stockholm, ankommo i går eftermiddag till Paris för att biträda vid den skandinaviska sångarfest som skall ega rum på kejserliga operan, nästa tisdag. . Hr baron Taylor — varande af den meningen att dessa ifriga (forcens) amatörer af musik troligtvis ej skulle ha afsmak för några vackra vältalighetsbitar — serverade dem vid urstigandet med ett tal i tre eller fyra punkter, hvilket olyckligtvis ingen menniska hörde. Af artighet svarade svenskarne och danskarue med tre hurrarop. Derefter tågade de med fanor och nationalflaggor i spetsen ut genom den sal, som var enkom dekorerad för kejsarens resa till Lille. Saint Jaques sångförening, Grenelles fanfar och belgiska sångföreningen samt de svenska och danska kommissarierna vid utställningen, ankommo till bangården för att mottaga de resande, slöto sig till tåget, som defilerade öfver boulevarderna, dystert som en likprocession, medan baronen i största hast bar till tryckeriet det tal han hade hållit. Oberäknadt detta tal var, som man sett, mottagningsceremonien ytterst litet högtidlig. Man hade först varit betänkt på att uppmana de här boende skandinaverne att inställa sig, herrarne i svart och damerna i stor toilett; men besinnande att det var mycket varmt hade man strukit ut detta nota bene ur cirkuläret. Hvar och en begaf sig till högtidligheten i paletot, kavaj eller tröja, allt efter som han brukade vara klädd eller som hans garderobs tillgångar medgåfvo. I går (lördags-) afton kunde alla menniskor se på boulevard Montmartre (förmodligen å Caf de Suede) dessa främlingar, hvilka baron Taylor hoppas vid deras afresa få undfägna med ett nytt profstycke af sin prosa. Studenterna äro alla svartklädda såsom hertiginnans af Marlborough page, med en hvit tygmössa, prydd med den svenska kokarden — blå och gul. VORE nyttja glasögon, äro blonda och litet feta Sorgligt att omtala lyste tidningspressen, eburu den visst icke har något skäl att vara missbelåten med de danska och svenska medborgarne, genom sin frånvaro. Jenny Lisd. I Hereford uppfördes i onsdags i förra veckan Otto Goldschmidts nykomponerade oratorium Ruth; hvari hufvudpartierna utfördes af Jenny Lind-Goldrchmidt och den berömda Titjens. Omdömet om kompositionen är olika; i allmänhet tror man ej på lång lefnad för densamma; så snart ej den svenska näktergalen sjunger Ruths parti; hvilket naturligtvis är satt för hennes röst och beräknad för hennes ovanliga förmåga att kunna gå högt; hvarigenom partiet omöjliggöres för en annan att kunna utföra. Nyfikenheten att efter så lång tystnad åter höra vår landsmaninna hade samlat ett talrikt och elegant auditorium. Kritiei öfvergå med lätt hand hennes sång; lösande genom raderna; finner man dock att hennes röst anses vara något på återgående: Deremot prisas öfverhöfvan och med rätta hennes själfulla och oförändrade utförande; och i pu