Dagens Nyheter – 29 augusti 1867, sida 2

mande kind, knappast vågande draga anden för att icke förlora ett ord: — Eller hvad sägen I dertill; Nils Bosson? — tillade Engelbrekt leende; i det han lade handen på ynglingens skuldra; — Nog skolen I blifva den siste herreman som glömmer Sverges allmoge? — Nils Bosson glömmer icke det löfte han en gång gifvit! — svarade ynglingen med en fast blick på Engelbrekt. — Helsa nu din herre; den ädle biskop Thomas; från mig och säg honom att så länge vintren icke kommer och afbryter vårt arbete bär vid grafven; så lärer jag komma att vistas här. När jag drager hem till Orebro, aktar jag besöka din herre på Tynnelsö; Dermed lät han den biskoplige småsvennen taga afträde. Om gqvällen; när dagsarbetet var slut och alla gått till hvila; gick Herrman Berman genom skogen fram mot slottet: På ett ställe; hvarifrån han hade en vidsträckt utsigt öfver Mälaren, stannade han. Det var en den vackraste höstafton; och månan försilfrade vatten och land, medan ur fjerran glada röster tillkännagåfvo hemvandrande lyckliga arbetare; På sidan bakom skogen reste Telje slottstorn sin spira upp mot det blå — en mörk bild af den mörka skugga som verkligheten kastat öfver hans förboppningars ljusa tafla. Vågen som slog mot strand; vinden som fläktade genom skogen — allt hviskade om lifvets ljufvaste löften: Han såg framför sig sitt hjertas mö; han tyckte sig höra hennes stämma tala och han kände sig stark att kufva sin längtan; stark att försaka; stark att lefva och döj som