Dagens Nyheter – 26 augusti 1867, sida 1

under ett halft års tid kunna bållas så hemliga, kunna åstadkomma något enda bevis på att de Efter ett krig pläga krigiska tankar — fruk tan eller förhoppningar — alltid någon tid upp: taga alla sinnen; Man blir så vand vid stridsbulletinernas oro; att man ej ien handvändning kan öfvergå till en fredlig stämning: Man tror ännu mindre att den sorai fredsslutet måst göra uppoffringar skall gifva sig till tåls dermed: man föreställer sig att han oupphörligt måste rufva på att återtsga hvad han förlorat; och mången; som ej har historiens lärdomar ständigt för ögonen; glömmer att det fordras lång tid för den som spelat bankrutt att hemta krafter till nya försök i lyckans tempel: Under detta år har tanken på förestående nytt krig blifvit våldsamt upprätthållen af ett litet sällskap agitatorer i Danmark och Sverge; hvilka hysa den -fåfängliga inbillningen att de skola förmå uppblåsa sinnena i andra länder så starkt, att dessa länders regeringar skola snarligen börja ett krig mot Nordtyskland för att skaffa Danmark tillbaka väldet öfver Schlesvig eller åtminstone öfver en större del af Schlesvig: Dessa agitatorer bekymra sig, i sitt fåvitska nit; icke det ringaste derom att 50,000 eller 100,000 echlesvigares återvinning åt Danmark skulle komma att kosta de stridande makterna en half million menniskolif och många års förstörd välmåga; utan att dessa makter sjelfve ens skördade den ringaste fördel af utgången: Men till verldens lycka hafva dessa agitatorer mindre starka och talrika armar än väldiga lungor: Deras rop studsa maktlösa mot det gunda förnuftet och den naturenliga utvecklingen af mensklighetens öden: Osterrike är klokt nog att sysselsätta sig uteslutande med att bota de i fjol erhållna såren och att förbättra sin inre ställning: Frankrike har sin tullreform och sin undervisningsreform att genomföra. Kejsar Napoleon har alltsedan 1863 i nästan hvartenda af sina offentliga uttalanden proklamerat freden. För allt hvad de krigslystne säga om att Napoleons ord icke äro att lita på; torde allmänheten dock sätta mera förtroende till det yttrande som förekom i engelska regeringens (drottningens) trontal vid parlamentssessionens afslutande den 21 dennes: att drottningen hyste med tillförsigt den förhoppningen, att det icke Jinnes någon anledning att frukta det verldens fred skall blifva störd. — Alldeles enahanda förtröstan uttryckte drottningen vid parlamentssessionens öppnande i början af året, och lika med henne uttalade sig samtidigt både kejsarne af Ryssland och Frankrike, samt konungarne af Preussen och Sverge. En sådan samstämmighet; hvars riktighet erfarenheten sedermera bekräftat; äfvensom drottningens af England och kejsar Napoleons i dessa dagar afgifna fredliga försäkringar väga tungt i vågskålen emot. de lösa ryktena — mer eller mindre orimligai sig sjelfva — om rustningar; hvilka, om de vore så stora som de krigslystne påstå; icke skulle att man ej i hela verldens tidningspress skulle verkligen förehafvas och hvaruti de bestå; utan bara hörsägner; liksom kejsar Napoleon och lagstiftande församlingen i Frankrike visst icke skulle uppskjutit till längre fram beåandlingen af förslaget angående franska armåens förökning; derest de väntat eller önskat ett krig innan kort: Utan att bestrida att icke möjligen ett krig kan komma att inträffa i en närmare framtid; — ty oförutsedda händelser; såsom Napoleons död och en derpå följande statshvälfning kunna korsa alla beräkningar — tro vi att allmänna meningen i Europa har giltig grund att alltmera