Dagens Nyheter – 16 augusti 1867, sida 2

inne; dömdes i går i rådhusrätiens 4:de afdelpg att för dessa sina mandåter böta tillsammans rdr. Domar. Vid samma afdelning dömdes härefter PJjande personer till straffarbete för stöld, nemlien: smedsarbetaren P.E. Berggren, för det han öndagen den 7 juli kl. 13 8 på aftonen uppbrutit n å Skeppsbron liggande låda och derur tillgripit stycken slipade vinglas, att hållas till straffarbete 7 månader. Qvinspersonen A. L. Husberg, för let hon från aktuarien Bowallius begått stölder till tt sammanräknadt värde af 7 rdr 75 öre, att böta 0 rår. Pigan Amanda Adolfina Wängelin, ör stöld från husbonde, till 5 månaders straffarbete, ch slutligen murarehustrun M. C. Schenling, att ör stöld af ett par kängor, hållas till straffarbeve 6 månader. Fullmäktige i Riksgyäldskonrioret stämda för leiterispel. Vi meddela här den stämning; gom hr Regnholm låtit uttaga på fullmäktige i Riksgäldskontoret: Till Stockholms rådstufvurätt: Uti konstitutipnella stater måste vissa rättsprinciper göra sig gällande, derest icke anarki och upplösning af samfundsförhållandena skola uppstå. Till dessa rättsprinciper bör, att landets regering icke kan berättiga enskilda personer eller korporationer att begå handlingar, som genom särskild lag eller författning äro belagda med kriminelt ansvar. Då nu genom k. förordningen den 21 mars 1844 det är stadgadt böter eller deremot svarande fängelsestraff för en hvar, som inrättar lotteri eller utbjuder och afyttrar lotter till penningars eller annan fast eller lös egendoms bortlottande inom eller utom riket, så kan det icke annat än väcka förvåning, att riksgäldskontorets fullmäktige under flera år fått afyttra lotter till penningars sbortlottande medelst tvenne gånger om året anställda utlottningar af jernvägspremieobligationer. Enligt förordningen af den 21 mars 1844 må bortlottning ega rum allenast af lösören för välgörande ändamål eller af konstsaker till svenska konstidkares understödjande och uppmuntran. Visserligen har det länge omtalats, att svenska folket skulle vara ett fattigt folk, men detta oaktadt kan det väl icke sägas, att utlottningen af jernvägspremieobligationer sker för välgörande ändamål. Väl har man ofta bört anmärkas att riksgäldskontorets fullmäktige fattat konstiga beslut i hvarjehanda frågor. Men förenämnde obligationer, ehuru affattade på främmande språk, kunna väl icke anses för konstsaker till svenska konstidkares understödjande och uppmuntran. Då följaktligen intetdera af de i nämnda k. förordning här förut omnämnda tvenne undantagsfall kan anses inträffa på bortlottning af jernvägspremieobligationerna, måste samma bortlottning anses ske i strid med k. förordningen den 21 mars 1844; och, sågom redan nämndt är, kan ingen auktorisation fritaga riksgäldskontorets fullmäktige från det ansvar, som är förenadt med inrättande af lotteri eller utbjudande och afyttrande af lotter till penningars bortlottande. Dessa lotter äro så inrättade, att gomliga erhålla allenast det inbetalda kapitalet och andra deremot allt högre och större vinster samt en den högsta vinsten. Det är visserligen sannt att betydligt med penningar nu strömma nur riket, emedan en mängd personer köpa utländska lotter elier främmande staters obligationer; men då k. förordningen den 21 marg 1844, som i sig innefattar en uppmuntran till sparsamhet, icke blifvit upphäfd, måste samma förordning dock efterlefvas. Denna k. förordning gvarstår såsom en tradition af den gamla goda tiden, då en mängd lagstadganden förbjöd lyx och ötverflöd, som nu alltmera urartat, sedan frihandelssystemet kommit i flor. Det är derföre hög tid, att en gräns sättes för alla de bortlottningar, vare sig af obligationer eller aktier, som nu allt mera utbjudas. Det är nödvändigt att det onda angripes vid roten, och då riksgäldskontorets fullmäktige varit de första att här i landet anställa lotteri eller utlottning af obligationer böra de i första rummet åtalas för hvad dem sålunda ligger till last. Måhända skulle man tvekat att anställa detta åtal, derest icke högsta domstolen genom utslag den 25 juli 1866 dömt kommissionslandtmätaren grefve Henning A. Taube till böter för det han afyttrat och försålt aktier, ställda på utlottning och hvilka aktier skulle inlösas med aktiernas nominella belopp och derutöfver. Fem af högsta domstolens ledamöter, nemligen justitieråden Hoffstedt, Iggeström, Cramår, friberre Leuhusen och Adlercreutz dömde grefve Taube till böter, hvaremot två ledamöter, justitieråden Wretman och Rabe, ogillade åtalet. Uti nämnda mål, der åtal anställts af stadsfiskalen Carl Silfversparre, bade sålunda fem ledamöter ansett för straffvärd den handling som två ledamöter ansågo vara tillåten, bvarföre åklagarens mening vann pluralitetens bifall. I betraktande häraf och då riksgäldskontorets fullmäktige måste vara underkastade enahanda ansvar som andra personer, hvilka afyttra eller försälja lotter till penningars bortlottande, får jag nu vördsamt anhålla om kallelse och stämning å riksgäldskontorets fullmäktige, (här uppräknas de förut omförmälda namnen); yrkande jag att de måtte, jemlikt k. förordningen den 21 mars 1844, dömas att hvar för sig böta 750 rår rmt. Stoekholm den 1 augusti 1867. H. W. Regnholm. Målet, hvilket är lottadt på rådhusrättens tredje afdelning, förekommer derstädes till bhandläggnin måndagen den 19 dennes kl. 10 förmiddagen, til hvilken tid svaranderna blifvit kallade. EET TATT OSSE 2 AEA 2 JL 2 Ån has 22 am hand 8