Dagens Nyheter – 6 augusti 1867, sida 3

äfven sedan han sjelf så hårdt stöttes bort ur sitt lifs paradis; Brottet; som den förfärliga vissheten om hans olycka frambesvor; hade gjort honom biltog; hade hållit honom undangömd för veriden i en dominikanermunks kåpa eller bland grufarbetarne djupt under jordens; Barndomsvännen; den redlige; trofaste Engelbrekt hade varit hans ende förtrogne; och till honom hade han lemnat sin son: Så bade åren gått; och glömskans flor hunnit bredas öfver det förflutna; då de händelser inträffade; hvilka utgöra föremålet för denna berättelse: Åsynen af hans ungdoms brud; menederskan, hade med ens väckt alla de gamla lidelserna till lif igen; tills plöteligt uppenbarelsen i Wadstenr klosterkyrka hade visat för honom, att han varit en lekboll för sin egen inbillnings blinda spel. Slaget; som drabbade honom; var hårdt; men det upplöstes i en full samklang de skärande missljuden i hans själ: Försoning och död — var nu hans hjerlas heliga längtan: Den fromma abbedissan; som infunnit sig i kyrkan kort efter sedan hon ledsagat den sjuka till sitt rum; hade förstått att rädda Johannes ur den fångenskap, som hotade honom, när munkarne upptäckte honom i kyrkan och till sin förskräckelse funno att det var en förklädd man. För henne var det lätt att sätta sig i beröring med den fångne; som icke dröjde att skaffa sig de underrättelser han åstundade. Men dessförinnan hade redan fra Richissa lemnat Wadstena för att draga grefve Hans till mötes, något mera hade ickea bbedissan kunnat upplysa; Med tunga steg lemnade han det lilla ka pellet i Söderköping och vandrade vägen fram