Dagens Nyheter – 2 augusti 1867, sida 1

Till ett sådant elände hafva i de moderna samhällena. monarkerna den mesta skulden, — direkte, genom dåliga exempel och flärdens befordrande och indirekte, genom att icke söka stäfja densamma med de medel, som kunde i rikt mått af dem användas. General Hazelius yttrar följande tänkvärda ord, uti en artikel i Aftonbladet för den 14 sistlidne juni, om lyxen i hufvudstadens skolor: Källan till detta onda är ganska lätt att angifva: Hon ligger i den allmänna lefnadsriktningen i vårt land, i vårt vationalfel: vår böjelse till flärd; lystnaden att synas mera; än hvad man är; bruket att lefva öfver egna tillgångar, att ständigt anlita andras; icke sätta en heder uti att vara hvad man är och lefva af hvad man genom arf eller arbete bar: Dessa oförståndiga begär stiga högt upp och gå djupt ned; de högste gifva hufvudstaden och hufvudstaden gifver landet härutinnan ett föredöme; som i dubbel mening är lysande: i ögonskenlighet och i ytterlighet: Den af patriotism hänförde och fördenskull frispråkige generalen har här uttalat allvarlige, i högeta grad bebjertansvärda sanningar; för hvilka hvarje tänkande; redbar man bör hålla honom räkning: De högsteo — det är monarkerna — utpressa af folken stora skatter i alla riktningar och tillgodose dervid med mycken omsorg den i allmänhet så kallade civil-listan, hvilken hos oss ganska uttrycksful.t benämnes första hufvudtiteln; likasom vore anslagen till densamma vigtigare; än alla andra. De lefva alltid dyrbart; ofta öfver sina tillgångar; Exemplet häraf smittar nedåt i alla riktningar och i allt vidare kretsar... Detta framkallar visserligen en viss ruttenhet i samhällskroppen; men det framkallar äfven mycket och väl berättigadt missnöje. Detta kunde blifva farligt; missnöjet måste således nedtystas eller göras oskadligt. För att lyckas häruti, tager man till bundsförvandt; hvad general Hazelius kallat vår böjelse till flärd, lystnaden att synas mera, än hvad man är; Man delar ut en mängd ordnar och vvärdigheter; eller toma titlar: Derigenom vinner man många män och, hvad sannerligen icke är af liten betydenhet; deras ofta fåfänga hustrur; och derigenom lyckas man hålla många andra män i stillhet; ty de kunna ju hoppas, att; om de äro beskedliga, äfven de få till belöning härför något af maktens nådevedermälen; I vårt land hafva folkets målsmän långt före detta insett det förderfliga i titelväsendet och rikets ständer hafva för vid pass tretio år sedan sökt att lägga band på fåfängan; genom att lägga skatt på dem, som mottaga titlar: Men detta har icke. medfört all den verkan, som åsyftades; och denna vinnes icke heller förr; än man täpper till källan, hvarifrån titlarne utflöda, eller, med andra ord, att konungen frångår rättigheten att utdela tomma titlar, — en rättighet; som han hos oss icke har enligt någon skrifven lag och som han uttryckligen; enligt Norges Grundlag; derstädes icke får utöfva: Det är visserligen en sanning; att på de sednaste tjugu åren, — tack vare konung Oscars redbara tänkesätt i detta afseende; — civile tjenstemän; med undantag af endast en, icke fått några titlar. Kanske har ock härtill bidragit, att den der enes titulerande kastade ett utomordentligt löje öfver hela saken; ty i högsta grad narraktigt var det; att en person; som var blott kammarförvandt; men dock kallades kamrer, emedän han bestred en annans kamrerare-befattning; icke kunde vara nöjd med kamrers-benämningen, utan, drifven af elystnaden att synas mera; än hvad man är, ansåg sig behöfva och jemväl, genom ett slags trolleri; upphöjdes genom