Dagens Nyheter – 2 augusti 1867, sida 1

CBS ä ALA POstzontor; annonser derifrån insändas med titeln cOfverkommissarie i kungl. flottan till lika rang, — ty högre är det icke; utom i den I upphöjdes inbillning; — med kaptenlöjtnanters i flottan; Men så wycket sämre är det inom flera ardra samhällsklasser; Adeln känner en stark bunger efter bofitlar och denna hunger stillas på det gifmildaste genom kunglig nåd, som det heter. Man har ej länge sedan sett, huru ett par unge män, — den ene knappt vorden myndig och som nyss lemnat Carlberg; — allenast deriöre att de skulle giftas, samt hvarken voro baroner eller grefvar; utan blott simpla adelsmän, fingo; på det att de skulle hafva någon avärdighet och kunna något mer än dherrca kallas, hvar sin titel af ckammarherre, hvarmed följer rang i första tromars-graden, eller densamma som tillkommer t. ex. hofrättsråd och öfverstar. De der två unge männen hade på intet sätt tjenat fäderneslandet eller ens hofvet: Begges förtjenster bestodo uti, att vara födda af rika, adliga föräldrar; Och likväl gjordes de med ens, genom kunglig maktfullkomlighet, lika värdige, som män; hofrättsråd och öfverstar, hvilka grånati fäderneslandets tjenst. Detta är ju, inför tänkande menniskor, både ömkligt och löjligt. Inom militären är det ock många, som cicke sätta en heder uti att vara hvad man ärea, utan söka aförbättring af karakterena, som det narraktigt nog heter. Löjtnanten får titel af kapten; kaptenen af major, majoren af öfverstelöjtnant, öfverste-löjtnanten af öfverste och öfversten af generalmajor 0. 8. V. Och kristi tjenare, såsom presterne officielt kalla sig, likna ingalunda sin anspråkslöse; men dock höge mästare, utan regeras, äfven de; af alystnaden att synas mera; än hvad man är4; Redan adjunkten åtrår titeln af kungl. hofpredikant, hvilken titel ock slösaktigt utdelas; kyrkoherden vill kallas prost och prosten teologiedoktor: Värst af allt är; att titelsjukean nu går och befordras ganska starkt bland en stor del näringsidkare. Väl fanns det förr ett och annat tilulärt kommerseråd, en och annan titulär ekonomidirektör samt i hufvudstaden en hofapotekare; Men dervid förblef det under konung Oscars regeringstid. Han skänkte aktning åt rikets ständers ofvannämnda bemödande, att söka bota titelsjukan. Han gjorde ock allt, hvad han kunde, för att hålla fåfängan inom passande gränsor: under hela hans regeringstid bortgafs icke någon titel åt civil tjensteman, som ej derpå fått löfte af den aflidne konungen, hvilket var förhållandet med två, som suckat efter lagmans-titeln, och icke en enda titel åt näringsidkare: Men sedan dess har det; tyvärr, blifvit annorlunda. Nu finnes det i hufvudstaden en mängd bokhandlande, musikhandlande; litografer, fotografer, konditorer, leverantörer; dentister, skomaKare och skräddare, som i nåder hugnats med rättigheten att framför sina yrkesbenämningar sätta orden kongl. hof. Icke längesedan underrättades vi om; att en qvinna blifvit lyckliggjord med titeln ckongl; hof-tandläkarinnac! Och i nästan hvarje ansenligare gata sitter det dyrbara, gyldene skyltar öfver dörrarne till den i hast tillskapade; splitternya kongl; hofstatens hemvist; som tillika äro fåfängans: Man har i allt detta; troget men sorglustigt; efterapat förhållandena i somliga främmande länder, der furstar finnas, som behöfva med alla möjliga medel skaffa sig anhängare eller som; då de icke kunnat till leverantörer och bokhandlande betala sina skulder; godtgjort dessa med ifrågavarande slags lumpna utmärkelser; Men det äricke utlandets dåliga exempel; som borde hos oss gifvas burskap. Det är icke på det sättet, som man befrämjar utvecklingen af våra ädla och redbara egenskapere. För oss gäller Geijers profetiska ord: eBlott ett härdadt; arbetsamt; förståndigt folk kan bebo Sverges berg och dalar: utan dessa dygder är detta folk förloradta. Och förståndigt är titelväsendet icke; Det är tvärtom dess motsats: Det har dock tagit stark fart sedan den BerBadottska familjen, genom svenska folkets nåd; upphöjdes på Sverges ärorika konungatron; — dock med undantag för konung Oscars tid; — hvilket följande, från statskalendrarne för nedannämnda år hemtade; uppgifter skola visa; I början af år 1809 fanns det; ehuru Finland och Pommern då ännu räknades till Sverge; endast 169 män; hvilka hade hoftjenster eller hoftitlar. Antingen höll sig större delen af den då ännu i allmänhet rika adeln för god att gå i det kungliga livreet; eller ock tyglades fåfängan i den tiden af Gustaf Adolf, som; ehuru halfgalen i vissa afseenden; dock var på sitt sätt sträng moralist. Men sedermera blef det annorlunda; En del af adeln var legitimistiskt sinnad och missnöjd med den nya dynastien. Dess rikedom började äfven aftaga. Fördenskull ansåg Carl XYTTT Ila LL TESEN oo